Nicos leenden
De säger att man inte med ord kan beskriva känslan av att för första gången hålla sin bebis i famnen, och det är visserligen sant, men det finns en annan känsla som för mig är mäktigare. En underbar, histnande, värmande känsla som ingen kan förstå om de inte upplevt den. Känslan av att se sin bebis le - verkligen le.
Man står där och byter blöja tillsammans med älsklingen, på en ilsket skrikande bebis. Så nyser han, en, två, tre gånger vilket man kommenterar med sin sådär lite fåniga mammaröst och ler: Nämen prosit.
Då tittar han upp på en och ler ett stort leende och när man nästan hysterisk glatt kommenterar hans leende så ler han ännu mer.
Jag är och kommer vara Orust största pajas hädanefter. Jag gör allt bara för att få se det där leendet hela tiden. Den som sett serien Simpsons fattar vad jag menar med att jag för alltid kommer vara Nicos egen prankmonkey :)
Älskade unge <3
Man står där och byter blöja tillsammans med älsklingen, på en ilsket skrikande bebis. Så nyser han, en, två, tre gånger vilket man kommenterar med sin sådär lite fåniga mammaröst och ler: Nämen prosit.
Då tittar han upp på en och ler ett stort leende och när man nästan hysterisk glatt kommenterar hans leende så ler han ännu mer.
Jag är och kommer vara Orust största pajas hädanefter. Jag gör allt bara för att få se det där leendet hela tiden. Den som sett serien Simpsons fattar vad jag menar med att jag för alltid kommer vara Nicos egen prankmonkey :)
Älskade unge <3
Kommentarer
Trackback
