Livet, bebisen och kärleken <3

När BVC-sköterskan gått ville lillen som sagt var äta - igen. Efter lite runtbärande somnade han sedan och sov nästan tre timmar! Nu har älsklingen äntligen kommit hem och då vaknade plutten och ville äta. Hampus gav honom en rejäl portion och så somnade han igen. Såååå lugnt och skönt. Hoppas bara det kan vara likadant i natt.

Nu har Sofia från BVC varit här på hembesök. En jättego tjej så känns bra att ha valt Läkarhusets BVC.

Hon tyckte att Nico såg frisk och go ut, och den lilla knubbisen hade gått upp lite mer än 300 g på en vecka och väger nu lite mer än 4200 g.

Berättade hur gnällig och ledsen han kan vara men naturligtvis som han som en stock för första gången på ett dygn när hon var här..hehe. Vaknade vid vägningen dock och ville då ha mer mat fast han ätit en timme tidigare. Hade tur och han kunde somna om efter att jag burit runt honom en stund i alla fall.

Borde ha passat på att sova nu när han sov men kunde inte komma till ro, och nu kan han nog vakna när som helst och vara hungrig igen. Längtar efter Hampus och lite avlösning.

Oh höll på att glömma det gulligaste med hembesöket... Satt och berättade för BVC-sköterskan om förlossningen och berättade då också hur Hampus friade vid sängen när Nicholas var helt nyfödd... och då började sköterskan gråta lite för hon blev så rörd och tyckte det var så fint :)
Min underbara älskling - smälter alla flickors hjärtan :)

Med hjälp av först babysittern (som jag fått låna av Lotta, tack) och sedan bärselen har jag i alla fall fått lite stunder utan gnäll och gråt och lillen har fått sova lite. Dock kommer BVC om en halvtimma och känns surt att han kommer väckas nu när han äntligen sover... men men... får väl vandra runt lite till senare. Skall strax kolla hur lätt han vaknar när man tar honom ur selen.

Vet inte vad det är med min plutt idag men han vill äta heela tiden. Ofta en gång i timmen och gärna nästan lika mycket som han vanligtvis får varannan timme. Svårt att veta vad man skall göra. Kan man övergöda en bebis? Vill ju inte gärna låta honom ligga där hungrig och skrika den lilla älsklingen.

Idag började mitt mys jobba igen. Usch. Han åkte för en timme sedan och jag saknar honom redan.

Dessutom är jag dödstrött då jag haft hela natten och nu måste fortsätta ta hand om lillen ensam till Hampus kommer hem igen runt 17. I natt har Nicholas inte velat sova mycket alls. En del gånger har han velat ha mat en gång i timmen, han har varit svårrapad och gnällig, sovit oroligt och skrikit när han tappat nappen ungefär en gång i kvarten. Sammanlagt kanske jag sovit två timmar i natt.

Nicos gnälliga humör har fortsatt nu på morgonen. För tillfället har jag fått honom att somna genom en improviserad monoton sång, men då jag vet att han kommer vilja äta antagligen inom en halvtimme så känns det inte så meningsfullt att försöka somna. Håller tummarna för att han skall slockna lätt efter nästa måltid.

I normala fall skulle Hampus bara arbetat tre dagar i veckan, men han skall nog försöka jobba in lite tid så blir kanske fulla veckor ett tag. Hoppas dock att veckan går snabbt och helgen kommer.
Blir en del besök i veckan dock. Idag kommer BVC, imorgon kommer Karin, på onsdag kommer farmor och mamma, och en annan kompis kanske skulle försöka komma förbi senare i veckan. På lördag blir det kanske att åka med mamma till Stenungsund och kolla efter klänning. Har ju inte så mycket tid på mig så hinner inte få något uppsytt tror jag och måste vara ute i god tid så jag hinner beställa nåt på nätet om jag inget hittar i Stenungsund.

Bara att påbörja nedräkningen... om 8 timmar kommer älsklingen hem och jag kan få sova :)

Är det någon som kommer ihåg en gammal komedi som hette "Idle hands"? Den var ganska brutal men jag tyckte att den var himla kul när jag var tonåring. Den handlade om en kille vars ena hand får eget liv och dödar folk när han sover och hittar på massa annat ofog (att mörda kan kanske inte klassas som ofog dock..haha).

I vilket fall som helst så påminner Nicholas mig om den filmen. Hans händer lever liksom ett eget liv. Hans ena hand kan slita nappen ur hans mun och kasta iväg den och Nico blir jätteupprörd och verkar undra vem som kunde göra något så elakt mot honom :) Både underhållande och frustrerande då man ger tillbaka nappen för femtioelfte gången.

(länk till filmen på imdb... Henke om du läser detta... kom du ihåg att det var Jessica Alba som var med i den filmen?)

Bildbevis på att min son har en mamma kan nu uppvisas :) Dock ser det på bilderna ut som om jag har dubbelhaka och enorma hängpattar, men men... får väl bjuda på det eftersom jag ändå bjussar på mitt inte helt nytvättade hår som också det syns på bilderna. Så här ser en trött nybliven mamma ut... face the facts :)




Nästa bild är tagen då vi för ovanlighetens skull klädde på Nico full utstyrsel då han skulle följa med pappa ner i verkstaden. Det är vid det i ett tidigare blogginlägg nämnda tillfälle då Hampus bara hann ner för trappan med honom innan Nico kräktes ner alla kläderna... Han ser lite missnöjd ut på bilden så han kanske planerade det redan då :)



Bilden nedan är tagen den natten då Nicholas vääägrade sluta gråta om ingen bar honom. Hampus beslutade då för att testa bärselen och blev så förtjust i den att han även testade att använda den vid matning :). Hans hållning och hans utmattade blick vittnar om hur trötta vi var den natten.



Och nu slutligen, två helt nytagna bilder som visar en vaken men glad och förnöjd Nico som nyfiket ligger och tittar... Vad jag har saknat den killen, och nu är han tillbaka... i alla fall för en stund :)




De små händerna är suddiga då han viftade glatt med dem hela tiden :)

Varit en ganska lugn dag faktiskt. Han gnäller och gråter ibland men inte alls så illa som det var de tidigare dagarna. Inte otröstlig som han var innan. Hoppas på att Miniform skall ta hand om de sista problemen sedan.

Fan.. kom på nu att BVC kommer på hembesök imorgon. Måste panikstäda lite. Kräkspapper lite överallt och helt rörigt. Usch.

Har blivit väldigt glömsk och förvirrad känner jag. Har ju förresten glömt att skriva om det sjukaste av allt... När jag häromdagen tydligen lyckades glömma mitt eget namn (!). Skrev ett mail till mamma och får sedan svar tillbaka med frågan: "Varför undertecknade du Karin?"... Jag tänker att hon måste läst fel och kollar efter... och mycket riktigt så har jag undertecknat mailet från mig till mamma med "Kram Karin"...hahaha... Utan att ens se det själv. Hur skriver man sitt eget namn fel?!! Kanske gav jag bort all min hjärnkapacitet till bebisen eller nåt...haha
Vi höll i alla fall på att skratta ihjäl oss åt det hela :)

Ursäkta om ni tröttnar på alla dessa inlägg, men vad annars skall jag sysselsätta mig med här i min ensamhet..hehe.

Lillen har somnat nu. Han hade en rap till som ville upp tydligen.

Satt och funderade på att det ändå är lite kul nu att Nico börjar uppvisa mer och mer personlighet, i kombination att vi allt mer lär känna den personlighet han hade från början.
Till exempel kan han bli skitförbannad om man klappar på honom eller förflyttar honom när han inte känner för det. Inte så där att han skriker utan han visar tydligt missnöjde och irritation genom att grymta ilsket och slå med sina små händer på en. En puss på pannan i fel stund kan t.ex. resultera i en liten knytnäve i ögat - vilket jag fått erfara :).

Han kan också härmas lite grann, speciellt pussmun.
Skall bli så himla kul att se honom växa upp och utvecklas. Få se hur han kommer se ut, vad han kommer tycka om osv. En sak man snabbt inser är att man som förälder inte kan forma sina barn så himla mycket, även om man såklart påverkar dem och är en del av deras utveckling genom att de lär från oss och får sin grundtrygghet osv av oss. Men grundpersonligheten finns liksom redan där. Så det handlar lika mycket, eller snarare mer, om att lära känna sitt barn. Spännande :)

Efter att ha försökt ge tillbaka nappen till Nico ett antal gånger och han bara spottade ut den med en grimage för att sedan använda sin fiskmuns-min för att signalera att han trots allt ville ha nappen - om och om igen... så insåg jag helt plötsligt vad hans blick betydde:

"Det är katthår på nappen din dumma kossa" hahaha... har man långhåriga katter får man kontrollera detta hela tiden. Dumma mig att glömma.

Natten gick ganska bra faktiskt. Nico hade en period mellan 3 och 4 då han inte alls ville sova. Inget funkade tills jag kom på att han faktiskt ville äta lite till. Sedan slocknade han och sov i två timmar och då sov jag med. Matade honom vid 6, han rapade med en gång och somnade om så jag kunde sova till 8. Härligt :)

Nu har han ätit och är inte helt sugen på att somna om om jag inte helt brutalt skakar på barnvagnsinsatsen. Slutar jag så tar det fem minuter innan han börjar knorra. Knorrandet i sig är inget farligt, men man vet att det är en förvarning. Knorrandet betyder att om man inte snabbt gör något för att stilla bebis missnöje så kommer han börja gråta och skrika.

Hampus pass började egentligen klockan 7 men är snäll och ger honom till 10 för är inte helt slut och han "råkade" vara vaken längre än han borde då han fastnade i ett dataspel (han är inte bara pappa, han är kille också..hehe).

Titta här förresten... ett lite suddigt foto på ett foto av mig när jag var liten. Är jag lik Nico? Är ju äldre på fotot än vad han är nu, men lite lika är vi i alla fall. Efter noga granskning av bebisfoton har jag dock insett att även om han är lik mig som bebis, så är han riktigt lik Hampus som bebis. Och han blir bara knubbigare och knubbigare, precis som båda hans föräldrar var som barn :)


Med min morbrors FN-soldatmössa på mig

Saker jag måste hinna införskaffa innan 20 september:

* Klänning att gifta mig i
* Nylonstrumpor (very sexy..haha)
* Nya underkläder (kul att inte ha enorma mammatrosor på bröllopsnatten)

(paus då Nico bestämde sig för att äta en timme tidigare än vanligt och sedan bajsade århundradets lass i blöjan)

* Kanske några smycken + nåt att ha i håret
* Tid för klippning (bokas snarare än införskaffas)
* Något för Hampus att ha på sig?
* Pytteskjorta till lillen?

* Hitta någonstans på Orust där man kan köpa "riktig mat" och ta med sig hem (inte helsugen på att sitta på restaurang med Nico när han är 1,5 månad)

Jag har nattpass. Spnderar natten i soffan så älsklingen skall få sova ut ordentligt. Man vaknar ju hela tiden annars även om det är den andres pass eftersom Nico för en del väsen nu för tiden.
Dock är han en hel del lugnare nu. Det var 15-20 minuter efter matning, ibland mindre, att lugna honom istället för en timme. Han sover även lite lugnare.
Det han mest besväras av just nu är rapar som inte vill komma upp och gaser i magen, så skall köpa oc testa Miniform. Kan ju hoppas att det hjälper.
Sedan tror jag att han även håller på att utveckla ett ganska bestämt humör.

Så här föreställer jag mig lite att Nicholas själv upplever en matningssituation...

*sover*

"Det känns underligt i magen.... hmmm... kurrar liksom... vad kan det...?... men vänta nu... borde inte jag ha fått mat?... Jag måste ha mat... NU... jag gnäller lite så de fattar att de borde ge mig mat med en gång"

*gnäll*

"Hallå??!!... Jag gnällde ju... var är maten?... Jag vill ha maaaat...NUUUUUU"

*illvrål*

"Så ja... det budskapet borde gå fram... Fan va långsamma de är... bäst att skynda på dem"

*gallskrik*

"Mat! Mat! Maaaat!... Oooh här kom den... Shit vad hungrig jag var... om jag äter riktigt fort kanske kurrandet går över snabbare...mmmm... vänta lite.. det här känns fel... helt fel..."

*sätter i halsen och hostar - mamma eller pappa torkar av runt munnen*

"Men fasen... var tog maten vägen?... här sätter man i halsen lite så stjäl de min mat och trycker upp papper i käften på mig... Ge tillbaka min mat!!"

*vrål*

"Mmmm... där var den igen... nästan slut... typiskt... men vad nu?... Det här känns inte bra... Trycker skumt i magen... oh... aj.... usch.... Hallå?... fixa det någon.... Fixa det då!"

*Skriker - mamma eller pappa börjar gå runt med honom - rapar*

"Sååå härligt... vilken lättnad... känns genast bättre... kanske borde sova en stund igen... men det är något som fattas... jag blundar lite medan jag funderar.... sååå slö nu... skulle kunna somna när som... VÄNTA... nu kom jag på det... NAPPEN... var är nappen?!!... ge mig nappen NUUU!"

*illvrål - mamma eller pappa ger honom nappen*

"De är så tröga... och långsamma... men nu tror jag att jag tar och slaggar lite..."

Jag saknar den här minen. Mätt, trött och nöjd Nicholas. När han låg mellan oss i sängen och betraktade oss. Vi hade bara mys. Bortskämda blev vi den första veckan.
Nu är han i princip bara ledsen och gnällig när han är vaken. Han till och med smågråter i sömnen och samtidigt som han äter. Ingenting är bra någonsin (förutom när han badar, då är han lugn en liten stund).
Undrar om den där mys-Nicholas kommer tillbaka? Tycker så synd om honom som är så ledsen och orolig.

Finns vissa saker som kan göra honom lugn en stund:
* Gå runt med honom
* Vira in honom som en mumie i filten
* Napp (även om det krävs viss bestämdhet innan han kommer på att han gillar den)
* Blåsa på pannan
* Klappa på huvudet

Men om han somnar så känner han på sig om någon av oss också är på väg att somna... och då vaknar han igen.
Känns ju hemskt att man önskar att ens barn skall sova hela tiden, men det är ju enda gången han inte gråter.

I natt skulle vi egentligen byta pass, så att jag tog natten fram till fem och Hampus tog morgonen. Detta för att han skulle kunna börja vända dygnet inför att han börjar jobba på måndag.
Dock hade jag inte sovit mer än några timmar på flera dygn och när klockan var runt 22 igår började jag gråta av utmattning. Min underbara Hampus sa då att han kunde ta hela natten och att de kunde vara i vardagsrummet så att jag fick sova riktigt. Gud vad jag älskar den människan!

Fick sova 7 helst ostörda timmar (har jag inte gjort sedan plutten föddes) innan jag vaknde och gick upp och löste av en mycket trött älskling.
Den lilla älsklingen är fortfarande inte sitt "gamla" harmoniska jag än, men något lugnare. Gråter inte riktigt lika mycket, även om det kan ta upp till en timma att få honom att sova efter att han ätit.
Glömde sätta upp håret innan jag skulle rapa honom - har nu kräks inte bara på tröjan utan även i håret. Gött.

Nu sover han i alla fall bredvid mig i soffan... men kommer vilja äta när som helst så snart är det dags igen.

Idag SKA jag se till att ta en powernap mitt på dagen också. Måste lära mig det.

Sötnos <3

Just nu är jag heeelt slut. Nicholas har haft en riktig mardrömsnatt och en likadan morgon, så ingen här har fått någon sömn.
Antagligen beror det på att han hela tiden får upp kräks i halsen men ingenting var bra. Han bara gnällde och grät. Till en början slutade han gråta om man gick runt med honom i upprätt läge (vandra runt hela natten är inte kul - var dock stackars Hampus som drog största lasset). Nu på morgonen hjälpte inte det heller.

Trodde allvarligt att jag skulle bli tokig. Satt och grät tillslut. Allt fick honom att gråta hysteriskt. Minsta lilla lägesförändring, minsta ljud, om han fes (kan låta lustigt om man inte var här)...
Blev lite bättre när han kräktes, men då blev han ledsen för han ville ha mer mat. Visste dock att han just ätit och anledningen till att han kräks är för att han ätit för mycket så ville inte ge mer för då hade hela circusen börjat om.

Hade bara ett val och det var att släppa hela "ingen napp"-principen och bara plugga in den. Innan han har inte velat ha napp men testade nu med en i mjukare silikon och efter lite övertalning så fungerade det nu.
Äntligen tystnad. Äntligen sover han! Och det är vad jag med skall göra nu...

För att visa på hur ett dygn i mitt liv kan se ut nu när herr bebis kommit och flyttat in så skall jag här nu beskriva hur det senaste dygnet sett ut.

Igår kväll såg vi på StarTrek serien orginal i sängen med pyret mellan oss. När båda är vakna turas vi oftast om att mata - en hämtar maten medan den andra tar upp och lugnar bebisen medan han väntar på att den skall komma.
Vi är helt inne på orginal StarTrek för tillfället. Hade glömt bort hur bra de är trots att det är lite överdramatiskt ibland och effekterna inte är så bra - men det är en del av charmen.

Jag somnade kanske runt tio då Hampus hade första passet men vaknade rätt ofta då Nicholas var väldigt gnällig som han ofta är i början av natten nu för tiden. Helt hopplös var han sedan runt 1-2 då jag helt vaknade och fick avlösa en frustrerad Hampus lite. När Nico äntligen somnade så var jag vaken ett tag och såg slutet av en film som Hampus börjat se.
Somnade sedan men fick ge Nicholas mat vid 6 (mitt pass börjar 5). Vid 8 ville han ha mat igen och då hade han en ny gnällperiod så för att inte väcka Hampus så gick jag upp.

Efter lite käks och bajs så lugnade han slutligen ner sig lite och sov en stund så jag passade på att läsa i en ny bok: Boktjuven av Markus Zusak. Rekommenderas. Berättaren är döden och han berättar om en flicka under andra världskriget. Dock inte en av de hemskare historierna utan helt enkelt om hur det kunde vara att leva i krigets utkant. Väldigt välskriven.
Nico vaknade dock till och från och var gnällig så blev inte så mycket avkoppling. Han vill fortfarande äta ungefär varannan timme men idag tyckte han det var kul att spotta ut hälften men sedan ändå insistera på mer.

Vid ett vaknade Hampus (han var lovad att få sova extra länge idag) och då gjorde jag frukost åt honom och han tog över ansvaret för Nicholas. Vi var båda trötta så låg i sängen och såg på "tv" på datorn ett tag. Sedan gick vi upp och hjälptes åt att städa lite. Fick turas om då Nico var kinkig.

Vi klädde på Nicholas sen (har varmt hemma så oftast har han bara blöjor och filt) och Hampus tog honom i barnvagnsinsatsen för att ha med honom i studion. Jag tänkte då ta och slappna av lite. Han hann dock bara ner för trappan så kräktes Nico ner allting. Upp igen och hjälpas åt att torka och sedan ner och ge honom ett bad (han luktar nästan alltid sur mjölk pga alla kräkningar stackarn).

Sedan följde en lång period av mat, kräk och gnäll varvat med kortare sovstunder.
Just nu har han haft en av sina riktiga kinkiga stunder och kräkts ner halva mig när jag skulle försöka få honom att rapa. Vi söte sedan efter tips på nätet om hur vi skall få honom att rapa utan att han kräks. Visade sig att gå i trappor funkade bra, och gå överhuvudtaget.
Kom på att vi kunde testa den billiga bärselen och Hampus blev helt frälst (och Nico verkade nöjd med arrangemanget han med) så nu går Hampus runt och städar och pysslar med lillen på magen.

Själv sitte jag här och tar det lugnt och hoppas på en natt innehållande lite mer sömn. Har i alla fall hunnit beställa ringarna idag :) Har dock inte beslutat mig för om jag skall avslöja på bloggen hur de ser ut innan vigseln..hihi.

Skulle egentligen ha skrivit igår om hur det gick på sjukhuset men vi var så trötta när vi kom hem att vi inte orkade göra något annat än bara vila (och se på StarTrek - skulle inte förvåna mig om lillens första ord blir Spock).

Jag hade tagit hela nattpasset innan så var lite trött när mamma hämtade oss på morgonen, och inte blev man piggare av alla timmar på Uddevalla sjukhus. Mest bestod det bara av väntan. Som tur var väntan utan så mycket oro då vi nästan med en gång fick träffa en mycket trevlig sköterska som sa att hon trodde att det inte var något fel på honom och berättade om sina egna lättspydda barn.

I alla fall togs en del blodprov och så körde de ner en sond i magen på honom genom näsan. usch vad hemskt och han grät så hjärtskärande. Som tur var fanns trygga lugna Hampus där som kunde ha honom i famnen så att han slapp se sin mamma som stod och grät hon med (jag är lite känslig).


I för stor kofta på sjukhuset efter att ha spytt ner sina kläder... sötnosen

Tillslut kunde vi alla fall få beskedet att han är frisk och att kräkningarna antagligen beror av en kombination av glupskhet och att han har lätt för att kräkas (lite outvecklad magmun). Så då kan man andas ut.

Sedan sov han ganska länge när vi kom hem för att sedan ha en jättegnällig natt och en gnällig morgon då ingenting varit bra. Hoppas på att han snart blir lika harmonisk som han var tidigare. Behöver verkligen sova känner jag.

Har världens underbaraste sambo i alla fall för när jag gick upp i morse så var det till ett nystädat kök då han haft lite extra energi i natt och gått upp och städat <3

Sover sött

Blev ju inget ringtittande idag (och var ändå inte riktigt sugen efter BVC eftersom man var lite chockad då), men har suttit och tittat på nätet en hel del sedan jag kom hem (något får man roa sig med när bebisen sover och älsklingen pysslar i verkstan). Hittat en hel del fina och om en timme skall jag och myset äta middag och sedan skall vi titta tillsammans.

Vi har samma smak dvs. vi tycker egentligen inte om guld. Jag vill dock gärna ha någon gulddetalj för att det skall se mer ut som en vigselring.
Detta är några av de jag kikat lite på:


Tycker det är svårt för jag gillar dem alla fyra.... och fanns en del andra som jag tror att Hampus kommer tycka mer om. Han kanske tycker att en del av dessa är lite för "tjejiga".

Har dock insett att jag sedan kommer få ha förlovningsringen på andra handen för den är för tjock och min finger för kort för att jag skall kunna ha två ringar på samma finger. Kan man göra så?
Frågade Hampus och han svarade: "Man kan väl göra vad man vill?"... och det har han väl visserligen rätt i :)

Vad gäller klänningen förresten... Någon som har bra tips på var i Stenungsund (har varken tid eller ork att ta mig in till stan) med omnejd man kan införskaffa en fin klänning som inte skall vara av bröllopsmodell men ändå lite mer festlig än vanligt? Gärna svart och får inte vara föör dyrt.
Jag tror jag vill att den skall sluta strax ovanför knäna för i långklänning ser jag så kort och kompakt ut, och så hade jag tyckt om ifall den hade snörning därbak, men det kan nog bli svårt att få tag på.

Jag tror min lilla korv blev trött efter dagens eskapader med bilåkning och läkarbesök. Sedan vi kom hem vid 12 har han sovit i princip konstant. Jag har fått väcka honom två gånger så att han får ätit. Nu ligger han här och sover sött igen.

Just nu känner jag mig mindre orolig. Vid de två senaste målen har han inte kräkts. Det hjälper oftast att ge honom mat när han fortfarande nästan halvsover och inte har hunnit bli superhungrig. Det är då han hetsäter, så han både för i sig för mycket och för snabbt. Tror att man kan få bort en hel del av kräkningarna bara genom att ha framförhållning och träna in ett annat ätbeteende.

Fy farao vad jag oroar mig nu. Försöker att inte göra det, men det går ju inte att låta bli.

Åkte tillsammans med mamma med lillen till BVC idag på grund av kräkningarna. Hampus tog hela nattpasset så att jag skulle vara pigg så han fick stanna hemma och sova.

BVC-sköterskan var mycket trevlig men man märkte att hon kanske inte riktigt fattade hur omfattande kräkningar det är frågan om, och han hade gått upp i vikt som han ska. Dock hade vi tur i oturen, eller vad man skall kalla det, och Nico blev hungrig när vi var där så jag matade honom. Precis när sköterskan kommer in igen efteåt så kräks han... på sig själv, mig, filten... och då märks det att hon inser att vi inte överdrivet.

Vi fick då träffa en barnläkare som sa att det kan röra sig om någon svåruttalad diagnos som gick ut på att han i så fall skulle ha en förträngning av matstrupen som måste åtgärdas (mamma var under tiden och inköpte ny babyfilt eftersom jag klantigt nog inte hade med en extra och den var totalt nerspydd). Han gav mig en remiss i handen och sa att jag kunde ringa NÄL någon gång under veckan.

Ringde NÄL när jag kom hem och barnläkaren där blev ytterst förvånad då han sa att det inte skall gå till så att jag får en remiss och måste ringa själv och att jag dessutom skall vända mig till Uddevalla sjukhus först och inte till NÄL. Han sa dock att det var osannolikt att det rörde sig om just den diagnosen eftersom det är en akutdiagnos som måste utredas omedelbart vid misstanke och att Nico lät "för frisk" för att ha den. Dock skulle han ringde och tala med Uddevalla sjukhus åt mig.

Senare ringde de upp från Uddevalla sjukhus och vi fick en tid där imorgon förmiddag för att de skall utreda. Tydligen kan det ta lång tid eftersom de vill observera hur han äter och så. Är så himla nervös. Kanske inte alls är något allvarligt men bara att han skall behöva undersökas och att risken finns är hemskt. Min lilla älskling skall vara frisk, må bra och kunna mysa hemma istället för att behöva åka fram och tillbaka till läskiga sjukhus.

Hoppas att allt skall visa sig vara ok, eller att det i alla fall är något ofarligt och lättbehandlat.

Idag skall vi till BVC igen på en liten koll angående att bebis kräks så mycket. Dock har han (naturligtvis) inte kräkts lika mycket i natt. Han har dock kväljningar och så även när han inte kräks, och kan efter maten se ut som om han får en äcklig smak i munnen och bli jätteledsen av det. Lika bra att kolla upp.

Åker med mamma för Hampus och jag valde att han tog hela natten så jag fick vara utsövd, så stannar han hemma och sover. Jag får kolla ringar själv och fota dem så ser vi på mina foton och på nätet när jag kommer hem.
Nu kom mamsen så bäst att avsluta.

Är full av kärlek just nu. Tänker romantiska tankar och blickar nostalgiskt tillbaka. Jag har haft sådan tur. För två år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle träffa en sådan underbar människa som Hampus, och att man kunde bli så här lycklig och ha det så bra.

Fortfarande så vill jag bara hålla om honom hårt, hårt varje gång jag ser honom och jag fylls av värme hela jag. Varje gång drabbas jag av en svindlande förundran..."Tänk att just jag skulle träffa någon som honom...". Frustrerad försöker jag finna ord för hur mycket jag älskar honom, hur tacksam jag är och hur speciell han är - men det finns inga sådana ord. Jag kan bara hoppas att han vet.



Han ger mig kraft och självförtroende. Han har lärt mig att tycka om mig själv. Han får mig att känna mig trygg.
Jag kan fortfarande komma ihåg exakt hur vår första kyss kändes och exakt vad jag tänkte i den sekund som våra läppar möttes, men de tankarna är privata. Allt jag kan säga är att jag visste. Med honom fanns det aldrig några tvivel, bara självklarhet.

I bakgrunden spelades en StarTrek-film på datorn den kvällen, och det är därför vår lilla plutt skall bära mellannamnet Tiberius. En hyllning till James T. Kirk som på sitt eget sätt förde oss samman.



Nu, inte ens ett och ett halvt år sedan vi träffades, har vi ett hus på landet och en fantastisk liten son. Och snart kommer vi gifta oss efter Hampus romantiska frieri på kanten av förlossningssängen då jag fick en tillfällig ring han gjort själv och som jag skall ha som halsband. Det kan låta fånigt med jag kommer känna mig stolt över att ha hans efternamn och kunna kalla honom min man - för han är den bäste.

Du gav mig hopp och trygghet. Du gav mig mina drömmar. Du gav mig min son. Du har gett mig världen. Älskar dig för alltid <3

BVC ringde äntligen... skäms att jag klagade lite på dem för de är väldigt trevliga. Skall in på den öppna mottagningen imorgon, men de sa att vi inte behöver oroa oss för uttorkning så länge vi ser att han kissar - och det gör han.
Dock skall de se om de kan klura ut varför han kräks så mycket. För det är MYCKET. Men jag hoppas att det visar sig att inte bara MVCs telefonsvarare är magisk utan även BVCs för alldeles nyss åt han ganska bra utan att kräkas efteråt och nu sover han gott hos sin pappa i källaren.

Själv behöver jag just nu vila lite, men är riktigt kass på att komma till ro dagtid. Vill få gjort några saker idag i alla fall:
* Boka in vigseln
* Adressera kort som skall skickas till släkten
* Röja i köket och sovrummet (fattar inte hur vi lyckas stöka ner så fort?!!)
* Slänga in en maskin tvätt

Tack förresten Lotta för din senaste kommentar - skall hålla utkik :)

Har talat in två meddelanden på BVCs telefonsvarare men de har inte ringt upp. Irriterar mig. Visst kanske de har massor att göra men fattar de inte att mitt barn är viktigast av alla?
Nåja, just nu mår han bra i alla fall. Lyckades få honom att äta 30 ml utan att kräkas efteråt (och då hade han ätit lite en timme tidigare) och nu sover han sött bredvid mig i soffan.

Han sover dock i själva soffan och inte i barnvagnsinsatsen som han brukar. Han är nämligen i en fas. En fas som innebär att han vill sova på andra ställen än i "sina sängar". Vad som helst är roligare än att ligga där han brukar. Men det är väl bra att han har en egen vilja antar jag. Bryt mot normerna bebis och begränsa dig inte till sängsovande :)

Försökte amma förut. Någon på forumet (minbebis.com) skrev att man ibland kan amma ut mer än man pumpar så jag tänkte ge det ett försök. Nicholas har dock glömt hur man gör så gick inte alls så bra. Han kunde inte längre få tag alls utan verkade bara förvirrad och frustrerad. Tillslut gick det en liten stund men så blev han ledsen, släppte taget och signalerade att han ville ha mat - så jag tror inte att han fick i sig så mycket.

En kvart kvar tills jag skall väcka min stora älskling med frukost på sängen. Bara denna veckan kvar sedan skall han jobba igen. Fy vad trist.

Att skaffa barn innebär att vara för evigt orolig. Bara tanken på att något skulle hända ens lilla älskling skapar en känsla av ren panik. Innan kunde jag drömma mardrömmar om att något hemskt skulle hända Hampus, men att något riktigt hemskt skulle drabba ens barn är så fruktansvärt att man inte ens i sina mardrömmar tillåter sig själv att tänka tanken.

I natt har varit en extra orolig natt. Jag och Hampus började på riktigt oroa oss angående att lillen äter mindre och spyr mer hela tiden. Han har minskat från att äta nästan 80 ml varannan timme (vilket i och för sig var i överkant) till att nu äta 30-40 ml varannan eller var tredje timme. Vad vi än gör så spyr han sedan efter en stund upp 10-20 ml av det han ätit och innan dess ligger han och har kväljningar och vad som ser ut som sura uppstötningar.
Han är ju även hård i magen och har svårt att få ut något, och i natt så var denna kombination så jobbig att han knappt sov alls. Han åt lite, fick kväljningar så han blev ledsen och inte kunde sova, spydde och blev ledsen av det, en liten stund senare hungrig igen... och så höll det på.

Vi oroar oss nu dels för att han inte skall få i sig tillräckligt med mat och dels att det skall vara något fel som orsakar detta. Ringde och talade in världens längsta meddelande till BVC nu på morgonen (tills deras telefonsvarare avbröt mig och helt enkelt avslutade samtalet). Hoppas de ringer upp snart.

Nu på morgonen när han vaknade fick han mat och ville äta kanske 50 ml (han hade sovit ganska länge av utmattning efter den senaste episoden) och det dröjde sedan nästan 30-45 minuter innan han kräktes upp kanske 10 ml av det (hade då småspytt några gånger innan). Nu sover han i alla fall.

I övrigt har han nu ganska långa vakenperioder, så han verkar ju inte helt utmattad, men hans sovperioder är längre också. Han har även blivit lite mer "spattig" igen som han var i början när han inte fick tillräckligt med mat när han ammade - dvs han rycker till mycket i sömnen trots att inget skrämmer honom.

Min lilla älskling - vill ju att han skall må bra.

Jag och Hampus är sådana där föräldrar som redan sedan Nicholas var ett yttepyttelitet foster var övertygade om att han var ett blivande geni.
Antagligen kommer vi vara sådär lite odrägliga och skyta om vår sons bedrifter, hur obetydliga de än må te sig i andras ögon. I vår värld är han den smartaste bebisen som finns.

Som exempel står det i alla böcker att spädbarn inte ler "medvetet", dvs att de kan ha ansiktsuttryck som ser ut som leenden men det i så fall mest beror på slump, magknip eller liknande - att deras avsikt inte är att le för att uttrycka glädje. Dock tycker vi att Nico ler mot oss alldeles på riktigt ibland ändå.

Varje gång vi ser ett av de där leendena (som skiljer sig från hans knip i magen-leende) så påpekar någon av oss det där om att de inte kan le på riktigt så här tidigt. Sedan kommer vi fram till att kanske just Nico är ovanligt försigkommen och kan saker andra barn inte kan, och så är vi så nöjda :)

Och vad spelar det egentligen för roll om vi har fel. Han ler och vi blir glada. Oavsett vilket kommer han ju alltid vara vårt lilla geni - även om resten av världen skulle missa det :)

Idag har Nicholas inte haft en bra dag den lilla stackaren. Han har inte alls velat sova, varit gnällig, ont i magen och spytt en hel del. Han trivs dock nere i verkstan med pappa (sin pappa) så där sover han gott. Tror det är för att det är lite svalare.



Inte kan man tro att denna fridfulla lilla plutt precis gnällt i tre timmar, har kissat på mig två gånger och spytt ner hela sig själv och halva mig en liten stund tidigare :)

När Hampus vaknade fixade jag frukost åt honom inkluderande prinsessbakelse :) Sedan tog han över bebisansvaret och jag fick vila lite. Grannen kom förresten också förbi med små tossor hans fru hade stickat åt bebisen. Så gulligt av dem!

Sedan kom mamma och lillebror på besök och hade med sig saker vi behövde. Mamma hjälpte mig att röja lite i köket också. Min underbara familj! Är så tacksam att jag har dem.
Mamma hade också med sig en jättefin Elsa Beskow-sagobok de fått i "mormor- och morfarpresent" av sin vän Micke. Stort tack till honom! Den var verkligen superfin med alla de klassiska sagorna och sångerna med illustrationer.

 Morbror Henrik och Nico

Nu har lillebror och mamma åkt och Hampus har tagit med sig plutten ner i källaren igen så jag skall ta och läsa och sova och bara allmänt slappna av lite. Tesslan har kommit och lagt sig hos mig också och vill ha lite kärlek. Tror de käner sig lite glömda mina stackars små kissar.

Igår efter det att jag lugnat ner mig och inte var så ledsen mer så funderade jag på att ta bort föregående inlägg. Jag kände att det kanske var lite väl privat att dela med sig av alla sina känslostormar. Men sedan tänkte jag att det är ju så här det kan vara efter en förlossning. Man är lycklig och glad ena stunden, trött, ledsen och rädd andra stunden... och om ingen talar/skriver om det utan alla bara låtsas att allt alltid är tipp topp så känns det ju jätteensamt när det väl drabbar en själv.

Kändes bättre efter ett tag igår. När jag gått och pratat med Hampus och han kom upp från verkstan och kramade mig en stund. Sedan fick lillen ligga vid sidan av oss (istället för mitt emellan som vanligt) och sova en stund så att vi kunde få ligga nära och mysa en stund. Kändes att det behövdes. Och oroa er inte, bebisen har en "säng i sängen" med höga kanter så han kunde inte rulla iväg eller så :)

Misstänker även att MVC:s telefonsvarare är en slags önskebrunn. När jag ringde under graviditeten och talade in att jag oroade mig för något så gick det inte lång stund förrän det jag oroade mig för var borta. Ringde igår eftermiddag och talade in att jag oroade mig för mina avslag och i morse hade de minskat avsevärt och ändrat färg - hoppas det håller i sig nu och fortsätter minska snabbt.
Funderar på att ringde till MVCs telefonsvarare och tala in att jag skulle vilja ha mer pengar. Kanske kan funka, dagen efter kanske jag hittar några tusenlappar på trappan :)

Sovit dåligt i natt till och från. Lillen äter fyra gånger från 24 till 08 ungefär. Första gången i natt var Hampus tur men jag vaknade också då Nico hade en gnällig stund och varken ville äta eller sova utan bara var kinkig. Tillslut kom vi på att han ville ligga ihopkurad på pappas bröstkorg och sova en stund - sötisen. Andra matningen som Hampus hade gick ganska bra tror jag och han somnade om relativt snabbt - dock kräktes han lite och eftersom Hampus hade fullt upp fick jag hämta papper.
Min första matning var toppen. Jag passade på att hämta mat redan när jag såg de fösta tecknena på att han var på väg att vakna så han åt nästan i sömnen, vilket innebar att han åt lugnare, inte kräktes och sedan bara somnade igen.
Morgonmatningen nu vid sju har dock varit mindre kul. Han ville först knappt äta, sedan kissade han utanför blöjan så jag fick på hela mig och fick byta och greja, sedan verkade han somna men vaknade strax igen och spydde ner hela sig själv, efter tvättning ville han ha lite mer mat och nu ligger han vaken och bara gnäller utan att man vet vad som egentligen är fel... varken mat, byte eller närhet duger. Så fick ta han i insatsen och gå upp för att Hampus skall få sova lite.

Tillägg 10 minuter senare:
Hade ju glömt det hemliga knepet (hehe... inte alls så hemligt egentligen utan ganska allmänt känt) - en finger i munnen och han somnade. Nu är bara frågan när jag får tillbaka mitt finger (han gillar nämligen inte napp).

Min graviditet var inte helt oproblematisk och min förlossning enligt mig helt vidrig. Sedan sa alla att nu är det i alla fall över, och det tänkte jag med att det var. Så att jag nu inte mår bra och det inte slutar blöda känns jävligt orättvist faktiskt. Det var min tur att njuta nu.

Jag har världens underbaraste kille och en fantastisk liten son och jag borde bara vara helt lycklig och kunna njuta av denna första tid vi har tillsammans. Istället sitter jag i sängen och gråter eftersom jag är så rädd för att behöva åka till sjukhuset igen, och så frustrerad över att mitt måndagsexemplar till kropp liksom inte kan ge mig en paus.
Sedan blir jag lite mer ledsen just eftersom jag är ledsen - för lyckan över att ha en perfekt liten son borde radera all ledsamhet i mig.

Vill dessutom inte belasta Hampus med massa av det här. Han borde i alla fall få lov att njuta riktigt mycket av de dagar han får vara hemma.  

Kollade upp ca 15 sidor på internet med information om avslag (för de som läser och inte vet vad avslag är så betyder det den blödning som kommer när såret efter moderkakan läker) och alla sa samma sak: Om man fortfarande blöder klarrött och rikligt 4 dagar efter förlossningen skall man uppsöka läkare. Kul för mig då det gör det fortfarande 8 dagar efter förlossningen.... tydligen kan jag ha tur = antibiotika, eller otur = lättare operation.

Snälla, snälla, snälla säg att det blir antibiotika. Orkar inte med mer krångel. Visste inte riktigt vart jag skulle vända mig heller så ringde MVC/Gyn. och lämnade meddelande på deras telefonsvarare. Får väl se när de hör av sig, men det kanske inte är förrän efter helgen för vet inte hur deras öppetider ser ut. Men jag vill inte åka till NÄL igen... vill aldrig mer behöva åka dit.

Stackars lilla pyret har sovit sämre det sista dygnet. Hård i magen och mycket kräkningar har gjort honom lite ledsen och ibland går det inte att få honom att somna alls. Jobbigt nog inträffar dessa perioder oftast nattetid eller tidigt på morgonen så allas vår sömn har påverkats negativt.

Jag känner mig dessutom lite skum, halvfebrig. Varm och trött i kroppen hela tiden, och blir helt kallsvettig då och då. Förhoppningsvis är blir jag inte sjuk men oroar mig lite då jag fortfarande blöder en hel del (mina blödningar har liksom inte minskat nästan alls sedan förlossningen). Ingen lust att ringa och rådfråga dock för vill inte in till NÄL igen.

Min moster hjälpte mig handla idag i alla fall så har fått hem lite av det viktigaste. Känns som om allt som är till bebisen tar slut så fort. Blöjor, skötsbordsunderlägg, papper, mjölkersättning etc. Poff så är det på väg att ta slut hela tiden.

Hampus har med sig Nico i barnvagnsinsatsen i verkstan när han grejar nu så skall försöka sova en stund. Eller i alla fall vila för har så svårt att komma till ro. Bara tänker på allt jag skall göra. Borde skriva adresser på kuverten så jag kan posta kort på Nicholas till släkten, men orkar inte just nu.

Med Hampus hjälp lyckades jag äntligen föra över bilder från mobilen till datorn. På den fanns bilder både från BB och från när vi kommit hem. En del av bilderna är inte av toppkvalitet då jag, som jag nämnt i tidigare inlägg, måste ta de flesta utan blixt. Här kommer ett litet urval.

Första dygnet på BB

Mina älsklingar på BB


Första dagen hemma och Hampus fick gosa med både katt och bebis :)


Nicholas flinar lurigt... :)



Bild från i morse då lillen sov bredvid mig

Jag har sagt till Hampus att han får börja ta lite mer bilder på mig och bebisen för vi har nästan enbart bilder på dem två ihop så man kan ju nästan tro att han inte har någon mamma om man tittar på bilderna :)

I nästa vecka kommer BVC på hembesök. Det känns bra för jag är lite orolig över detta med Nicholas kräkningar. Det började med att han spydde sådär lite grann ibland efter att han ätit, så som små barn ofta gör. Sedan fortsatte det med att vi var tvugna att hålla honom upprätt ganska länge efter varje mål för att han inte skulle spy upp i princip allt han ätit. Nu kan man hålla honom upprätt hur länge som helst och trots detta så går det en stund efter det att man lagt honom ner och så typ kaskadkräks han upp enorma mängder. Det bara sprutar ur honom.

Tycker det är skitsvårt att veta om det är något att oroa sig för eller ej. Han har ingen diarée, snarare tvärtom, och verkar inte ha ont i magen eller liknande. Han vill ju äta och äter bra. Han verkar nöjd i allmänhet och inte ovanligt slö. Så inga tecken på att han skulle vara sjuk eller så.... men det är ju svårt att inte oroa sig med de enorma spyattackerna som han har. Dessutom tycker man ju synd om honom för det är ju inte kul för honom.... och det blir mycket tvätt.

Om jag skulle lägga pengar på håret inför det att vi gifter oss så vill jag ha något oavancerat och lockigt. Vill egentligen ha min vanliga frisyr men förstärka lockarna och stajla det lite. När jag letade bilder fann jag dessa som jag tyckte var fina.



Tycker nog om dem i stigande ordning, dvs. jag tycker om frisyren på den sista bilden bäst. Vill ha en sådan frisyr där det ser ut som om man egentligen inte gjot sig iordning speciellt alls i håret.

Skriver just nu detta inlägg med en hand medan jag försöker hålla fast en bit plastad frotté över lillen. Har blir så röd av blöjorna ibland att vi la honom på ett skötunderlägg i sängen med en bit plastad frotté över sig under filten för att han skulle få lufta sig lite utan att riskera att han kissar ner allting. Dock har han en vakenperiod nu och ligger och sparkar glatt med benen så jag får hålla fast frottén för att inte allt skall ligga nere under fötterna på honom :) Han ser mäkta nöjd ut i alla fall. Fast nu kom några stora gäspningar så han somnar nog snart igen.

Kan börja med att säga grattis till mamma och pappa som har bröllopsdag idag. 33 år and still going strong :)

Själv är jag väldigt trött. Nicholas har en period på sen kväll/natt då han bara inte alls vill sova efter han fått mat. Resten av dygnet är han världens lugnaste men just då har han en gnällperiod då ingenting är riktigt bra. Även om Hampus har det "passet" så kan inte jag heller sova då. Sedan har jag morgonpasset så är seg som sjutton nu.


Tog en söt bild på mina älsklingar i alla fall. Lite mörk eftersom Nico inte tycker om när man använder blixt.
Älskar att se dem tillsammans. Värmer hela hjärtat och bara tänker på hur lyckligt lottad jag är. <3

Idag har jag mest läst medan Nicholas sovit (när han är vaken är det ju matning, blöjbyten och bebisprat som gäller). Pumpat brösten men det kommer bara små små mängder. Mina boobs vill helt enkelt inte hur mycket vi än pumpar verkar det som.

Känner att jag borde röja lite i huset (blir snabbt stök nu med spypapper och annat trevligt överallt..hehe) men tror jag skall vila ett tag till först. I alla fall tills Nicholas skall äta nästa gång vilket nog är om en timme eller så (han har börjat utöka sovstunderna från två till tre timmar).
Borde ringa Försäkringkassan också, men orkar inte sitta i lång telefonkö just nu. Läser en stund till istället.

Avslutar med en bild till som är tagen på natten. Nico ser ut som en liten spökbebis i mörkret :)

Sitter och småplanerar.

Jag och min snuffs planerar ju att gifta oss. 20 september om det blir som det är tänkt, eftersom vi då varit förlovade i exakt ett år.
Eftersom vi båda är ateister och dessutom ogillar stora högtidliga sammankomster så har vi dock beslutat oss för en privat borgerlig vigsel - alltså bara han och jag (och Nicholas). Släkt och vänner kommer få möjlighet att gratulera i samband med Nicholas namngivningscermoni som vi hade tänkt ha två veckor senare.



Med andra ord behövs inte supermycket planering. Skall ringa kommunen och se om det finns möjlighet att vigas 20:e. Har redan skickat in papper för hindersprövning.
Det som jag funderar över är egentligen det där med klänning, ringar och hår. Vill faktiskt vara fin även om det "bara" är Hampus som ser mig :) Kommer ju dessutom ha foton och då kanske man inte vill se ut som skrutt. Skall nog be brorsan ta fotografier efteråt - han är bra på det.

Klänningen får gärna dölja min efter-graviditet-mage... haha... gelémagen. Vill inte ha en klassisk brudklänning och Hampus vill hemskt gärna att den skall vara svart. Får väl se vad man kan hitta på. Jag är ju så praktisk av mig att jag nog vill ha en klänning jag kan använda igen.

Vad gäller ringar så vill vi båda ha i silver eller stål, men jag vill gärna ha med något inslag av guld så att det syns lite mer att man gift sig (få fattar ju att våra förlovningsringar i stål är just förlovningsringar).
Har kollat lite på dessa:
De är vår stil.
Vet inte om jag skall fixa håret hos frissan. Blir ju snyggast så, men känns som onödiga pengar. Dessutom tycker Hampus jag är fin när jag är okammad och skruttig också, så det duger nog om jag fixar det själv :)


Namngivningsceremonin blir kanske hemma hos mamma och pappa. Lite lättsamt med kaffe och tårta sådär. Vi funderade först på att ha en officiant men tror att vi har det själva istället. Inga allsånger och sådant... usch. Tycker mer det handlar om att alla viktiga i vårt liv får träffa Nicholas och att man hälsar honom välkommen till världen. Avslappnat, eftersom vi är avslappnade människor. Lutar åt att det blir 2 oktober.

Dopklänning och sånt blir det inte. Hade Nico fått bestämma hade han nog varit naken :)

Inte konstigt att min lilla älskling var ledsen de första dagarna. Trots enträget pumpande vägrar mina bröst ge ifrån sig mer än ynkliga mängder mjölk. Vid senaste pumpningen i princip ingen mjölk alls. Vi har bestämt att försöka över helgen, men om inte mjölken ökar (eller om lillen inte börjar vilja dricka av den) så tar vi nog och lämnar tillbaka pumpen. Dyrt att hyra om det inte gör nån nytta.

Stackars lilla plutten har dessutom varit hård i magen de senaste dagarna. På två dagar kom inget ur honom alls. Efter mycket ansträngning lyckades han sedan få ut några små harpluttar. Idag var det dock som om proppen släppte och när vi skulle byta en blöja med ännu en liten harplutt i så bara vällde det ur honom i sådan omfattning att han själv blev rädd och helt hysteriskt ledsen. Var supersynd om honom. Den stora bajsattacken.

Nu sover han dock gott igen och kommer nog göra så i någon timme till innan han vill äta igen. Jag passar på att ligga och läsa och äta lite tacos, och Hampus pysslar runt lite i verkstan. Skönt att kunna göra lite vardagliga saker och framför allt skönt att ha orken nog att göra det nu.
Dock har jag rätt ont efter förlossningen vilket inte är helt kul. Mardrömstoalettbesök då det svider som om man häller syra i de nedre regionerna och resten av tiden känns det som om jag fått några hårda sparkar i skrevet. Hoppas att det snart går över i alla fall, men hittills har det snarare blivit lite värre för varje dag.
Och för er som tänker..."men herregud varför berättar hon sådana här intima saker.." så kan jag ju bara säga att: Hallå, jag har fött barn... det kan väl vem som helst lista ut att man har lite ont efteråt och det är väl inte så svårt att gissa i vilken area på kroppen.

Jag har ibland hört människor säga att man blir en helt annan människa när man fått barn. Jag har tyckt att det låtit lite hemskt, som om man skulle förlora hela sin personlighet och bli enbart "mamman". Så tycker jag, nu efter visserligen bara en vecka, att det stämmer? Nej inte direkt.

Klart att man får andra prioriteringar. Man sätter ju bebisens välmående först. Större delen av ens tid spenderas ju av förklarliga skäl till att ta hand om honom eftersom han inte kan ta hand om sig själv.
Sedan är man ju lyckligare än innan. Inte för att jag då var olycklig, tvärtom, men det är en annan slags lycka. En lycka över det lilla underverk som är ens barn och en lycka över den enorma samhörighet jag känner med Hampus. Familjelycka helt enkelt.
Men är jag annorlunda? Som sagt var, nej inte direkt. Jag är inte direkt blödigare eller mer känslosam än vanligt. Tycker om samma saker som innan (hemska böcker och scifi, onyttig mat och att slappa...haha) och med tanke på hur orörlig jag var under graviditeten så gör jag ungefär samma saker också.

Vissa saker gör, tänker och känner man dock som man kanske inte anade att man skulle innan bebisen kom. Jag trodde inte att jag skulle skratta och tycka att det var lite gulligt när någon kissade på mig eller att jag tillsammans med Hampus nästan skulle hoppa jämfota av lycka när Nicholas bajsar efter två dagars bajsuppehåll.
Dessutom trodde jag innan att det man skulle tycka vara jobbigt när ens bebis skriker just skulle vara själva skriket (högt, jobbigt, utan slut) men insåg snabbt att det jobbiga är att det skär i hjärtat när ens barn är ledset om man inte kan trösta (som tur är så är han glad nu när han får ersättning och slipper svälta).

I stort sett är jag samma Emma. Trots att jag fått barn ogillar jag fortfarande ouppfostrade ungar som skriker i affären (när de blivit så stora att de faktiskt borde ha lärt sig bättre alltså - jag talar inte om småbarn), mammor som tror att en barnvagn innebär att man har företräde, kan köra på folk och ta upp så stor plats som helst. Det sista inkluderar även mammor som tycker att de skall ha speciella förmåner vad gäller utrymme eller som anser att man skall ta speciella hänsyn till dem eftersom de har barn med sig när de befinner sig på en plats där det är uppenbart olämpligt att de har barn med sig.
Sedan kommer jag säkert uppfattas som en sådan någon gång... men om jag skulle agera som en sådan mamma så är det inte för att jag anser mig ha speciella rättigheter som mamma - det är för att jag är allmänt ego... haha.

Det var ju alltså så att min mjölkproduktion inte alls ville komma igång så utan att vi visste det så levde stackars lilla Nico på svältkost sina första dagar.
När han sedan började få mjölkersättning så visade sig att han är ett glupskt litet barn. Han vill äta mer än det rekommenderade intaget och om man inte är försiktig vid matning så äter han gärna tills han nästan kvävs och spyr.

Efter avslutad måltid är han som en zombie, vilket Hampus tog en liten bildserie på igår för att illustrera. Här är några av bilderna i sviten "Mycket mätt Nicholas" :)







Hyrde förresten en bröstpump igår för att se om jag kunde få igång mjölken. Dock tycks inte min mjölk duga längre. När vi skulle ge den till honom gjorde han äckelminer och spottade ut den.. så får väl se hur det går. Jäkligt dyrt att hyra eller köpa pump så dumt att göra det i onödan.

Igår var vi på det första BVC-besöket för att kolla så att den lille gått upp i vikt som han ska. Allt såg bra ut och han passade på att kissa på sköterskan :)

Funderar över livet

Efter det hälsade på Nicholas gammelmorfar och gammelmormor. Det är skönt att han är så lugn av sig. Han somnar av att åka bil och sedan sov han större delen av tiden. Bara vaknade och ville ha mat någon gång men somnade sedan om.

På kvällen tog vi det bara lugn och slappade i sängen med StarTrek i storbild. Mys.
Både jag och Hampus fick faktiskt sova ganska bra i natt. Både på grund av att man börjar lära sig att våga somna (innan trodde man lite att Nico skulle dö bara man slutade titta på honom en sekund) och för att Nicholas börjat ha längre sovstunder så man hinner somna in ordentligt.

Stor och liten Lennholm

Idag har vi haft lite normalitet i alla fall. Städat lite och Hampus har satt upp projektorduk och projektor i sovrummet så vi kan se StarTrek över hela väggen när vi ligger i sängen :)
Nicholas fick 100% på hörseltesten på NÄL men det kan man inte tro för han vaknar inte ens av att man borrar.

Mina stygn stramar och gör asont idag men lite piggare i alla fall. Imorgon till BVC och sedan hälsa på mormor och morfar (mina morföräldrar och inte Nicos alltså).

Nu är det dags att mata snart och sedan mysa <3

Nicholas är bra på att lägga av riktiga brakare. Tre gånger nu under morgonen har han levererat så högljudda fisar att jag tänkt att "nu måste han ha bajsat"... men varje gång blir man dragen vid näsan när man öppnar blöjan.

Han är dessutom lite av en finsmakare, som sin pappa :). Om han tycker mjölken börjar kallna för mycket under tiden han blir matad så gör han miner och spottar ut den tills man går och värmer på den lite igen. Jag tycker om det - att han vet vad han vill här i livet :)

Hampus sover fortfarande, men funderar på att väcka honom om en 45 minuter eller så. Vill visa att Nicholas dagen till ära fått ha på sig sin (alldeles förstora) StarTrek t-shirt :)


På bilden ser han dock ut att öva på att spela skurk i en gammal James Bond film :) The evil baby..hihi.

Det är lustigt det där med att hur informerad man än är om ett känslomässigt fenomen så känns det likväl inte mindre om det väl drabbar än. Känslor slår oftast ut logiken.
Det jag talar om är den sk Baby bluesen - att man som mamma några dagar efter förlossningen kan drabbas av mer eller mindre omotiverade känslor av ledsamhet.
När man drabbas av detta så grips man dessutom av dåligt samvete för att man är ledsen när man sitter där med världens mest underbara varelse i famnen - och så blir man lite extra ledsen.
Det sägs att detta uppstår som en kombination av hormoner (dessa satans hormoner) och trötthet, vilket säkert kan stämma.

Hampus är som tur är väldigt lugn och ett stort stöd. Han lyssnar på mig när jag har behov av att bara prata om alla de där tankarna som far runt, och han tröstar när jag plötsligt börjar gråta.
Som jag förklarade för honom så känner jag inga negativa känslor som riktas mot lilla Nicholas - När jag tänker på honom fylls jag bara av enorm kärlek och lycka. Däremot så handlar det mer om att man trodde att man överlag enbart skulle känna lycka efter det att han anlänt, och så får man dåligt samvete och känner sig som en dålig mamma när man är besviken över att graviditeten är över men man fortfarande känner smärta (livmodern som drar ihop sig, stygnen där det gör ont när man sitter och svider när man kissar, foglossningen som fortfarande plågar mina höfter).

Dessutom är det svårt det där med att jag, i alla fall för tillfället, inte kan amma. Man ser hur han vill och man saknar den där närheten med hud mot hud (när jag tar upp honom hud mot hud nu letar han efter bröstet och det känns som om man bara retar honom). Det är svårt att inte känna sig som en dålig mamma i ett sådant läge. Imorse satt jag i sängen och grät och sa till Hampus att han är den bra föräldern och jag den dåliga.

De där stunderna av tårar går dock ganska snabbt över. I efterhand kan jag känna mig lite löjlig och tycker synd om Hampus som måste hantera det förutom allt annat vi har att vänja oss vid nu. Känner dock att det kan vara bra att dela med sig även av sådana här erfarenheter för det drabbar nog många utan att man talar så mycket om det.



Idag är jag i alla fall lite mindre trött då min älskling tog hela nattpasset (min ängel) och lät mig sova. Sov nog i alla fall nästan fem timmar i sträck vilket verkligen behövdes.
Nu ligger han och sover och jag har hand om lilla Nicholas. Han är dock så harmonisk och snäll att han sällan är speciellt ansträngande att ta hand om ensam.
Jag gick upp vid åtta och då sov han (han ligger i barnvagnsinsatsen bredvid mig här på bordet). Sedan vaknade han vid nio och ville ha lite mat. Efter det hade han en längre vakenstund då han låg nästan en timme och bara betraktade mig och världen omkring honom. Sedan ville han ha mat igen (vanligtvis äter han ju varannan timme men han hade ett långt sovpass i natt så hade väl lite extra matlust nu) och nu sover han sött.

Själv har jag passat på att läsa mail, beställa hindersprövningsblanketter och bara pilla runt lite på nätet. Skall ta och försöka röja lite i huset om en stund och äta lite frukost. Runt två skall jag väl väcka Hampus så att vi kan äta något tillsammans.
Snart har vi förhoppningsvis kommit över lite av den där första oroligheten och extrema försiktigheten och vågar sova samtidigt när Nico sover, men just nu kan ingen av oss sova om vi inte vet att någon hela tiden håller ett öga på bebisen.

Mycket av tiden har gått åt till att försöka vila upp sig, men det är svårt att komma ikapp med sömnen så det kommer nog ta ett par dagar till innan man känner sig någorlunda normal igen.
Jag har dessutom en del krämpor, bl.a. smärta av stygnen och kvarstående foglossningsproblem, som gör att jag känner mig lite svag (över huvudtaget är din kropp not so sexy efter en förlossning.... faktiskt är den så osexig att du liksom helt upphör att se din kropp som något sexuellt utan förvandlas till något könslöst nästan... det kan låta hemskt men det är befriande på något sätt).

Första dygnet hemma var jobbigt. Nico var ledsen väldigt mycket och jag hade svårt att amma då mina bröstvårtor var såriga. Tillslut beslöt vi oss för att ge honom lite mjölkersättning. Efter allt tjat om amning från BB (det kändes som om det var allt de pratade om) så kände vi oss som kriminella när vi gav honom det. Han blev tyst och nöjd men ändå grät jag och kände mig som en dålig mamma som "fuskade".... så jag var rejält upprörd (men lättad också) när BB ringde dagen efter och sa att de "kanske borde ha sagt" att det lät på min beskrivning som om jag inte producerar någon större mängd mjölk och att vi kan ge honom mjölkersättning (!).

Nu när han får ersättning är han som ett helt annat barn... nej det är han ju inte, men han är så mycket mer harmonisk och nöjd. Hans rytm är att han sover två timmar, vaknar och vill ha mat (vilket han markerar genom att smacka lite, sedan pipa lite och om man dröjer för länge så gråter han lite grann), efter maten vill han vara lite social och ligga och titta på oss för att sedan somna om igen.

Nicholas - tänkaren

Även om vi är utmattade fortfarande och inte kommit in i rutinerna ännu så är vi väldigt lyckliga tillsammans. Skall passa på och njuta av denna första tid då Hampus är hemma och vi kan vara tillsammans alla tre.
Hampus är världens bästa pappa och vi är nog så jämställda man kan bli. Vi tar verkligen hand om Nico lika mycket och turas om att få sova. Framför allt så är det inte bara så att vi gör lika mycket utan båda VILL vara lika delaktiga.
Tycker synd om alla pappor, eller snarare de par då det drabbar båda, som missar denna upplevelse eftersom pappan inte förstår vad han går miste om eller mamman inte släpper in pappan då hon av tradition tror att hon är den viktigare föräldern.

Vill dessutom i detta inlägg passa på att tacka för alla gratulationer vi fått. Det har verkligen gjort oss jätteglada, även om vi fortfarande är för trötta för att orka kontakta andra. Tro inte att det gått obemärkt förbi - varje litet sms, mail, facebook-kommentar och telefonsvararmeddelande har värmt riktigt mycket!

"Morbror" Henrik var den första släktingen han träffade då han körde hem oss från BB. Sedan har "mormor och morfar", dvs. min mamma och pappa, varit här och hjälpt oss att handla hem mat och idag körde de oss till och från NÄL då vi var där på återbesök (allt såg bra ut även om han fortfarande är lite gul så får hålla koll på det).
De köpte även en supergullig mobil med speldosa till Nico, så nu svävar små mumintroll ovanför hans säng :).
Jättetack till min familj - Nico kan vara lycklig som har så fantastiska morföräldrar och morbror!

Barnmorskan på återbesöket idag var för övrigt superbra. Kände med en gång förtroende och kände mig väldigt väl bemött. Hon var dessutom noga med att säga att jag inte alls skall må dåligt över om jag inte kan amma och gav mig massa bra tips och råd.



Så nu har ni fått lite sammanfattning av vad som pågått de senaste dagarna. Vårt internet slogs ut under åskovädret natten efter det att Nicholas fötts verkar det som, så nu har vi tillfälligt vårt gamla kassa nät igen - vilket innebär att jag kommer blogga mer sällan och inte alltid kan svara på mail så snabbt etc.

Efter förlossningen flyttades vi över till BB:s Egenvårdsavdelning. Jag har ju som sagt var rädsla för sjukhus och ville åka hem direkt, men det fick vi inte (eller avråddes starkt ifrån).
Vi fick istället stanna från 12/8 till 14/8 eftersom Nicholas hade ett litet blåsljud på hjärtat första dygnet, men detta försvann sedan.

Har svårt att berätta om tiden på BB egentligen för vi var så utmattade att tiden liksom flöt ihop och man knappt minns vad som hände och vad man gjorde. Vi försökte turas om att sova, men båda hade svårt att komma till ro.
Vi spenderade mycket tid med att bara titta på vårt underverk och glädjas tillsammans. Det var en bra tid på det sättet att vi pratade mycket och svetsades samman som en familjeenhet.

Vad gäller personalen på BB så träffade man ju väldigt många olika hela tiden. Kände stort förtroende för några få, medan jag hade svårt för andra.

Nicholas hade stunder då han skrek väldigt mycket på BB och vi trodde då att det berodde på att han hade svårt att rapa och hade ont i magen. Nu i efterhand har vi förstått att det berodde på att jag inte producerar tillräckligt med mjölk så han var helt enkelt hungrig, den lille stackaren.



Men lördag 14 augusti  så kom min bror och hämtade oss och vi kunde äntligen få komma hem tillsammans.

OBS! Jag vill inleda med att skriva att Karin, och alla andra som går i väntans tider - Jag upplevde min förlossning som mycket jobbig och jag kommer beskriva den såsom jag tyckte att det var. Detta är ingenting man kanske behöver läsa innan sin egen förlossning då det tycks som om de flesta inte kanske delar de känslor jag har och en förlossning samt smärta i sig är väldigt individuella upplevelser.

Med det sagt så... Som ni vet (om ni läst tidigare inlägg) inleddes ju min förlossning med att vattnet gick när jag var hemma. När jag tyckte att värkarna började kännas ordentligt och kom regelbundet så valde jag att åka in till NÄL. Mamma och pappa hämtade oss och gav oss skjuts, och runt fem på morgonen anlände vi.

Till saken hör att jag lider av stor sjukhusrädsla och inte känner förtroende för sjukhuspersonal vilket innebar att jag var ganska ångestladdad redan från start. En av konsekvenserna av min sjukhusrädsla är att jag har svårt att säga ifrån, vilket i detta fallet ledde till att jag mycket ogenomtänkt gick med på att delta i en studie vad gällde akupunkturbedövning. Då jag kände att nålarna gjorde väldigt ont hoppade jag dock av igen och kände då att personalen både blev irriterade och tjatade på mig mitt under mitt värkarbete - och känslan av att personalen tyckte att jag var "besvärlig" höll i sig genom hela förlossningen.

Värkarna börjar komma igång

När jag kom in ansåg inte personalen att mitt värkarbete var så intensivt och regelbundet som jag själv kanske ansett så vi fick vara på ett rum och vänta. På den punkten hade de rätt för runt kl. 7-8 på morgonen började värkarna få fart rejält. Jag var då öppen 4 cm.
Hampus hjälpte mig att ta mig igenom värkarna genom att massera min korsrygg vid varje värk och att han hela tiden fanns där hos mig betydde enormt mycket.

Värkarna blev värre och värre tills de nådde en intensitet av smärta jag faktiskt inte trodde var möjlig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att man kunde ha så ont utan att svimma. Vad jag önskade att jag hade svimmat! Jag hade gjort vad som helst i det ögonblicket för att komma bort från min egen kropp.
Lustgasen hjälpte till en början men sedan allt mindre. Dessutom behövde jag stora mängder och blev enormt påverkad av den. Jag kunde för det mesta inte ha hand om den själv då jag var så groggy utan Hampus, min ängel, tolkade mina små signaler när den skulle på och av.
Lustgasen gjorde att jag inte kunde prata eller se ordentligt. Jag fick dessutom hallucinationer och såg allt möjligt konstigt i rummet (hästar, en talande pall).
Tillslut var det som att jag var instängd i en bubbla av bara mörker, förvirring och extrem smärta. Som en mardröm där jag tappat all uppfattning om tid och rum utan förmåga att förstå om det någonsin skulle upphöra.

Jag skrek aldrig utan bara grät. Grät, och grät... Detta var naturligtvis en fasansfull upplevelse även för Hampus som var helt maktlös.
I detta läge bad jag om epidural, och aldrig skulle jag innan trott att det kunde vara en så underbar upplevelse att någon kör in en lång nål i min ryggrad. Just då avgudade jag läkaren som gav mig den. Utan EDA hade jag nog mentalt inte överlevt det hela.
Epiduralen verkade ganska snabbt och efter detta fick jag runt en halvtimmes vila då smärtan var uthärdlig. Jag till och med kunde skratta och skämta lite under den perioden trots att jag var helt utmattad.



Efter detta säger barnmorskan att hon tycker att värkarbetet går för långsamt. Jag var då öppen ca 8 cm och klockan var runt 12.30 tror jag. Hon sätter därför in värkstimulerande dropp och det dröjer inte länge förrän jag behöver lustgasen igen.

Sedan sätter krystvärkarna igång och jag slungas in i en helt ny värld av smärta. Denna smärta är ännu mer intensiv, men man kan i alla fall hjälpa till och man känner att den leder någonstans. Dock är jag vid detta laget så enormt trött att jag känner att jag inte orkar mer, vilket jag i slutet skriker om och om igen till barnmorskan.
Men så plötsligt 14:02 så bara "rinner" han ut. Det var så det kändes.

Dock tog det ett bra tag innan jag kom till sans nog och förstod att han var ute. Jag visste inte ens var jag var i det läget. När de la upp den lilla plutten på mitt bröst förstod jag först inte ens att det var mitt barn. Sedan... vi kommer till hur det kändes strax, men först vill jag bara berätta om själva efterskedet.

När navelsträngen klippts var det dags att krysta ut moderkakan. Hade knappt någon ork men det gick rätt smidigt. Hade spruckit en del också... Kan i efterhand tycka det är lustigt att man ens oroar sig för det där med att spricka då jag inte ens hade känt att jag gjorde det. Den smärtan försvinner i skuggan av all annan smärta. Jag brydde mig knappt ens om att bedövningen inte tog så jag kände när hon sydde mig.

Här är han - det bästa vi gjort.

Så till hur det kändes att inse att han var här, att han var vår.... Det går inte att beskriva. Klyschigt eller hur? Men jag tittade ner och såg denna lilla människa med sitt svarta hår, sin lilla röda pussmun och sina tankfulla vackra ögon som tycktes se in i min själ och världen var förändrad för alltid. Som om allt vackert i världen koncentrerats i en och samma varelse.
Jag önskar bara att jag inte hade varit så trött att jag knappt orkade njuta riktigt mycket.

Mina älsklingar!!

Att sedan se den stolta pappan Hampus, med tårar i ögonen, hålla vår son för första gången var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Perfektion. Hade man i det ögonblicket kunnat omvandla kärlek till energi hade jag på egen hand kunnat förse hela världen med el i all evig framtid.

Och då... när jag trodde att världen inte kunde bli mer underbar så friar min älskling. Att han valde att göra det just då, i det ögonblicket, kommer jag alltid älska honom ännu mer för. Jag hade innan varit lite rädd att "vi" skulle försvinna när bebisen var född men jag hade så fel. Vi blev en familj, "vi" blev tre istället för två.

Så om man skall försöka sammanfatta så tyckte jag att förlossningen var fruktansvärd och jag betvivlar starkt att jag (utan möjligtvis med planerat snitt) kommer skaffa fler barn. Alla säger att man glömmer efter ett tag, men jag vet inte det jag... Jag kan nu flera dagar efter förlossningen fortfarande knappt sova då jag drömmer mardrömmar och återupplever förlossningen när jag somnar.

Det värsta med förlossningen var då såklart smärtan, och den chock den innebar. Men också att jag inte kände förståelse eller stöttning från personalen, utan ofta kände att de var nedlåtande.
Ett exempel på detta är bland annat att då jag direkt efter förlossningen säger till Hampus att det nog får räcka med ett barn, så säger barnmorskorna att jag är självisk som säger så eftersom det är synd om barn utan syskon (Varvid jag svarar att de flesta nobelpristagare är/var ensambarn - en kommentar jag själv tyckte var lustig. Jag väste även fram direkt efter förlossningen att "jag hoppas Giselle Blumchen dör"... för er som inte vet så hävdar hon att hennes förlossning var smärtfri).

Precis efter förlossningen var dock mitt livs underbaraste ögonblick.
Älskar dig lille Nicholas!
Älskar dig min underbare Hampus! Utan dig och ditt enorma stöd hade jag aldrig klarat av förlossningen, kan aldrig tacka dig nog.

De som vill läsa förlossningsberättelse får vänta tills jag inte sitter och skriver på BB kl. 4 på natten med en bebis i knät.

Nicholas ställer nämligen mycket höga krav vilket i princip utesluter sömn. Kravlistan ser ut som följande:

* Amma, hur plågsamt det än må vara för mamma, ofta. Kan ibland gå bra att suga på pappas finger istället.

* Rapa. Har mycket luft i magen men är svårrapad, vilket innebär mycket tårar, skrik och ryggklapp (jag och Hampus står enbart för det sistnämnda).

* Bajsa. Hittills tre brakbajsar. Smällde till i blöjan så han skrämde sig själv.

* Vara social. Ibland måste mamma, pappa eller båda ha ögonkontakt med honom och prata med honom en stund - annars storgråt.

* Sova - men det skall trugas på och inte själv. Det skall helst vara i någons famn och innebära konstant gungande - även kl. 4 på natten.

Men han är söt som socker och jag saknar honom när jag inte har honom i famnen så strunt i sömn. Hoppas dock på att få åka hem imorgon.

Kvar på BB och har en liten bebis i famnen så blir en kortis for now.

12 augusti kl. 14:02 föddes världens sötaste unge: Nicholas Tiberius Decibel Lennholm. 50 cm och 3880g.

Jävligt smärtsamma värkar var femte minut... här väntas inte till imorgon... Ringde förlossningen och ringde pappa så åker in nu.

Med tanke på mitt tidigare inlägg om saker man inte riktigt fått veta om graviditet så kan jag ju nu då ta upp när vattnet går. I boken om graviditet och förlossning som jag har står det att "vattnet kan sippra ut". Det står också att det kan komma en större mängd på en gång. Vad som inte står är att det kan komma enorma mängder som aldrig upphör.

Jag har levt i illusionen att när vattnet går så är det en isolerad händelse. Det kommer vatten, vattnet slutar komma - that´s it. HA!
Jag är det levande niagarafallet. Det forsar vatten ur mig och det visar inga tecken på att upphöra. Jag kommer inte ha ett enda torrt klädesplagg imorgon. Det finns inga bindor i världen som kan suga upp denna mängd vatten. Den stackars binda jag hade på mig dog den grymma drunkningsdöden på tio minuter.

Känns det fräsch? Icke! Sexigt? hohoho... inte direkt.

Nån som vågar gissa hur det låg till?

Vatten har gått :) Eftersom värkarbetet inte satt igång så har jag tid på NÄL imorgon 11.30.

Låång natt blir det.

Ok... nu kommer en av två saker ske och vilken av dessa två saker som kommer ske kommer vi inte veta förrän om någon timme eller två ungefär. Låter det underligt? Låt mig förklara.

Nu kommer jag antingen dela med mig av:

1. Min förlossningsstart genom vattenavgång

eller

2. När min graviditet stal min sista värdighet genom att göra mig helt inkontinent :)

Jag skall berätta vad som hände...
Under tiden jag låg i sängen och skrev mitt senaste blogginlägg kände jag hur det blev fuktigt i trosorna (nej snuskhumrar, inte på det sättet!!) och tänkte förvånat att det var konstigt om jag "läckte" då jag inte ens känt mig kissenödig. Nån sekund senare händer det igen. Jag tänker att ok jag får väl ta mig till toaletten och undersöka detta lite närmare. När jag bökar mig upp känner jag hur det hela tiden kommer mer vätska, men det känns inte som om jag kissar.
Väl på toa så kommer det en hel del mängd vätska så fort jag sätter mig, samt en del "slem" (nej, detta inlägg är inget för känsliga läsare som ogillar att man delar med sig av kroppsvätskor och deras konsistens). När jag torkar mig är det aprikost igen... och det vill inte riktigt sluta komma vätska.

Så... nu går jag runt med en handduk i trosorna igen för att se om det var vattnet som gick. Känns dock som om det hela tiden kommer lite, lite vätska.... men som sagt var så förvånar mig inget numer så kanske jag bara behöver börja med blöja.

En underlig sak som kanske var inbillning men som jag ändå verkligen kände var att jag lade handen på magen och det kändes som om det liksom bubblade lite därinne, som om vätskebalansen förändrades. Dessutom känns det som om det värsta "trycket" i magen har släppt lite.

Nu skall jag bara försöka vara tålmodig och vänta för att se om detta var vatten eller förnedring :)

När man talar om graviditet så är det ju gärna i positiva ordalag. Man talar om kvinnor som det lyser och strålar om, om livets mirakel om det fantastiska med att bära en annan liten människa i sin mage. True, true... det är fantastiskt, absolut och jag förundras över det dagligen.... men nu när man själv går igenom det så är det inte utan att det känns som om det mörkats lite.

Visst nämns det mindre angenäma saker också, men oftast har man då valt ut de mindre pinsamma sakerna som är lite lättare att tala om. Humöret som kan svänga, foglossningen, kanske förvärkarna och liknande. Alla som ser en höggravid inser ju att en dans på rosor kan det inte vara så man har fått gå med på att erkänna några krämpor för att det inte skall låta heelt osannolikt.

Men när man själv befinner sig i graviditetens slutskede så inser man att det finns något av graviditetens x-files. Krämpor och åkommor som det inte talas högt om, och om det gör det så skrattar man bort det lite eller får det att låta mindre jobbigt än vad det egentligen är.

Kan ju säga så mycket som att de som har gravidfetisch, det vill säga som tänder på höggravida, nog inte spenderat så mycket tid med någon som är det - för är det något man är som höggravid så är det i alla fall inte sexig.

Vad döljer sig i dessa hemliga x-files då? Ja, var skall man börja... Kan ju inte gå igenom allt men skall vara så ärlig som möjligt med en del saker i alla fall...

Flatulens som bara är ett finare ord för gasig mage. Försök vara gravid och inte fisa... ofta. Innan jag blev gravid hade min kära sambo förskonats från detta helt och hållet. Sedan jag fick min inre inneboende har det sett något annorlunda ut. Magen har ingen stoppknapp... det bara kommer. Ibland även på offentliga platser. Sexigt? Nej, inte direkt.



Halsbränna och sura uppstötningar är något som jag visst hördes nämnas innan, men ingen talade om att det inte handlade om vanlig halsbränna utan snarare om att halva maginnehållet skulle komma upp om man la sig i fel ställning i sängen. Eller som en vän nyss beskrev det "man vaknar på natten och det känns som någon hällt syra ner i halsen på en". Inte bara osexigt, väldigt otrevligt också.

Dreggel, är det verkligen graviditetsrelaterat kanske man kan fråga sig? Jo om man nattetid är helt täppt i näsan, måste andas med öppen mun och dessutom tvingas ligga i något som liknar framstupa sidoläge så rinner saliven oundvikligen ut ur munnen och ner på kudden. Du vaknar i en pöl av ditt eget spott. Så osexigt det kan bli ungefär.

Hår. Vad är det med hår? Jo håret kan bli fetare eller glansigare och fylligare etc. etc. men det är inte det jag talar om. Vad jag talar om är den oönskade kroppsbehåringen som du i vanliga fall ser till att bli av med. När du har en enorm mage som gör det svårt att till och med torka dig efter dina egna toalettbestyr så är det dock inte så lätt. Du når knappt dina ben och andra areor har du inte sett skymten av på lääänge. Du har att välja mellan att be någon annan om hjälp eller odla en mindre djungel....

Detta är bara några av graviditetens dolda sidor. Några sidor som jag tycker att vi alla skall vara mer öppna med. Inte skall vi behöva skämmas över att vagga fram håriga och fisandes med smaken av kräks i halsen och lite dreggelrester i mungipan. Det strålar ju om oss eller hur? Vi är ju gravida för farao :)

Just nu har jag en stund av självömkan faktiskt, och jag var nästan på väg att skriva att ingen kan fatta hur det känns just nu - men det hade ju varit riktigt löjligt av mig eftersom otroligt många (årtusendets underdrift..haha) har varit gravida och en majoritet av dem säkert kände i slutet av graviditeten som jag gör just nu.

Det är som att hållas gisslan i sin egen kropp. Eller nej, det känns inte ens som min kropp längre. Det är min kropp och på den är fastsatt en enorm betongklump som jag inte kan få loss och det gör bara ont hela tiden.

Dock känns det just nu som om hela det där värkarbetet stannat av och jag bara är lurad. Dragen vid näsan. Han tänker inte alls komma ut nu utan jag kommer få gå runt här och plågas. För trots att all regelbundenhet flugit sin kos och de aprikosa flytningarna försvunnit så är det inte det minsta som det var innan.
Magen är nästan konstant sammandragen och öm. Varje liten rörelse orsakar sammandragning och varje sammandragning gör ont - inte förlossningsvärksont utan bara ont som om alla mina inre organ mosas.

Det innebär att det inte bara är svårt och otympligt att ta sig upp ur sängen utan även smärtsamt. När jag är uppe och rör mig får jag dessutom mer sammandragningar så det slutar med att jag bara ligger som en padda i sängen hela tiden.
Dessutom får jag återkommande väldiga smärtor i korsrygg och mellangärde - som visserligen är av värkkaraktär men som inte alls kommer i korta små intervaller utan stannar länge. Som grädde på moset får jag även till och från konstiga, intensiva smärtor i underlivet som jag inte riktigt vet vad de kommer ifrån eller innebär.

Sammanfattningsvis är det väldigt mycket smärta och frustration. Det var lättare att ta det hela när jag naivt trodde att han snart skulle komma ut, men nu när det känns som om han inte alls har för avsikt att göra detta så är det mer som tortyr. Humöret är inte på topp kan man ju säga.

Till råga på allt har jag också hamnat lite grann som i en sorgfas. Kan låta skitknäppt för jag är såklart så glad över detta lilla barn så att ord inte kan beskriva det och jag ser otroligt mycket fram emot att vi skall bli en liten familj - men samtidigt slog min tanken att "paret Emma och Hampus" på något sätt då försvinner. Det är inte bara vi längre utan något mer. Men samtidigt som vi blir något mer så måste vi lämna något annat bakom oss, och det känns lite sorgligt. Svårt att förklara men i alla fall får det mig att bara vilja ligga och krama Hampus hela tiden.
Så jag är inte rädd för förlossningen, inte rädd för att bli mamma, men på något sätt är jag rädd för att förlora min Hampus - även om jag vet att det inte är så. Logik och känslor går dock inte alltid hand i hand :)

Inte min mage...

Tänkte att det kanske blir jäkligt tråkigt att enbart läsa om min värkande mage så kan ju dela med mig av några av de böcker jag läst de senaste dagarna.

Lilla hjärtat - Sophie Hannah

En deckare som handlar om en kvinna som precis fött barn. Hon åker på ett spabesök medan hennes man passar bebisen och när hon kommer hem upptäcker hon att bebisen i barnsängen inte är hennes. Dock är det ingen annan som tror henne utan alla tror att honom blivit galen...

Den är läsvärd och inledningsvis väldigt spännande. Utan att sabba alltför mycket för den som vill läsa boken så kan jag dock skriva att enligt mig så tappade historien lite av sin udd och det kändes som historien lite väl hastigt knöts ihop i slutet. Karaktärerna i boken lyckades inte heller riktigt gripa tag i en.

Gud som haver - Ingrid Elfberg

En deckare som handlar om en kvinna vars lille son blir bortförd av en pedofil och utsatt för övergrepp. En man grips och döms men kvinnan har allt starkare misstankar om att det är fel man som fått skulden för det som hänt. Då ingen lyssnar på henne tvingas hon själv börja söka efter bevis.

Absolut läsvärd och jag tyckte mycket om att även om den behandlar ett så hemskt ämne som pedofili och övergrepp mot barn så föll den aldrig i fällan att detaljrikt "gotta sig i det hemska" utan det hamnar på en lagom nivå. Gripande, spännande och välskriven och man känner verkligen med huvudpersonen.

Mamma, pappa, barn - Carin Gerhardsen

Denna bok läser jag just nu och det är också en slags deckare men den är lite annorlunda uppbyggd då man får följa flera olika personer och flera olika handlingar som hakar i varandra. Bland annat två mordgåtor samt en liten treårig flicka som vaknar upp på morgonen och inser att hon är ensam inlåst i lägenheten...

Eftersom jag inte läst klart boken och då handlingen är ganska komplicerad är det svårt för mig att beskriva den riktigt. Den låter dock rörigare än vad den är då författaren lyckas hålla i alla trådar utan att snurra till det och det är inte alls svårt att hänga med. Välskriven och väldigt spännande. Detta var en bok jag inte trodde skulle vara så bra, men som nog är den av dessa tre som jag hittills gillar bäst. Alla karaktärer känns trovärdiga och alla sidospår och bihandlingar är intressanta och flätas samman på ett skickligt sätt.

Ja, vad skall man säga... Jag vet inte när han behagar komma ut den lilla kotten.

Idag kan man säga att sammandragningarna och värkarna är kraftigare men de är också mer oregelbundna - så känns lite som ett steg fram och ett tillbaka - plus minus noll.
Har också en hel del kraftig värk i mage och korsrygg som inte alls kommer i värkintervaller utan sitter i långa, långa stunder och samma sak med sammandragningar som håller i sig i något som känns som evigheter.

Mamma var snäll och kom hit och hjälpte mig att handla för vågar inte riktigt köra bil och är extremt osmidig. Eftersom jag har betongmage stor del av tiden så kan jag inte riktigt röra mig som vanligt.

Nu kommer dock Hampus när som helst (hör hans moppe utanför just nu faktiskt) så då skall vi äta revbenspjäll och gotta till oss lite. Skönt att ha honom hemma.

Känns som om alla oroar sig mer än mig, vilket är konstigt då jag brukar vara en ganska orolig person.
Barnmorskan tycktes utgå ifrån att jag skulle vara nervös på mitt senaste mvc, många verkar tycka att jag borde vilja åka till förlossningen så tidigt som möjligt och andra oroar sig för att jag inte skall ha någon som kan köra mig när det är dags.

Själv är jag skumt lugn. Mest bara besvärad av att det gör ont. Är gärna hemma så länge som jag kan och till förlossningen kommer man ju alltid på något sätt. I värsta fall ringer jag ju en ambulans - vilket i sig är rätt bra för de är ju oftast rätt lugna av sig, ambulanspersonalen alltså.

Skall ta lite tid på värkarna sedan. Tycker de kanske är lite mer intensiva men tror inte att de kommer oftare än innan.

Igår slog mig förresten tanken - igen - att vi snart är... föräldrar. Skumt. Mamma och pappa. Svårt att ta till sig även om man vet det på ett sätt.

Han har lång startsträcka min lille.

Hampus skulle jobba idag (har just åkt) och behövde sova ganska tidigt. Jag däremot hade för ont och var för rastlös för att sova så la mig och läste på soffan. Låter sådär dramatiskt, som om jag förpassats dit men det var alltså mitt val för ville inte ligga och störa honom :)

Sammandragningar och värkar har fortsatt hålla sig på samma nivå med undantag av att jag runt två på natten hade några mer intensiva värkar samt att jag nu på morgonen har lite mer ont.
Var nästan febervarm i natt också och fick några gånger hjärtklappning som gjorde ont.

Har svårt att sova men försöker vila ändå. Sover nån timma i taget då och då. Tror jag la mig i sängen runt tre i natt eftersom katterna störde mig så med deras hysteriska jakt på nattfjärilar - hade ingen aning om den action som brukar utspela sig i huset när vi sover :)

Kort uppdatering innan jag skall försöka få mig lite sömn. Situationen är för närvarande oförändrad. Det vill säga att det varken har avtagit eller eskalerat. Sammandragningar och värkar i ungefär samma omfattning hela tiden och fortfarande aprikosa flytningar.
Kroppen känns dessutom lite utmattad som om den hela tiden arbetar. Tror dock att det kan ta ett tag innan det kommer igång "på allvar"... Kanske imorgon, kanske tar det ännu längre tid.

Nu har jag vandrat runt med en handduk i trosorna i två timmar :P och ringde åter upp förlossningen. Inte tillräckligt mycket vätska för att de tror att vattnet skall ha gått. Den aprikosa vätskan fortsätter dock att komma så kan vara livmodertappen som löser upp sig.
Värkarna ligger ganska stadigt på en sammandragning/värk per tionde minut (och man brukar ju säga att det är dags för sjukhuset när det är 3-4 värkar på tio minuter) så just nu tyckte de att jag kan avvakta. Kan ju avta likagärna som det kan eskalera - så är bara att vänta - som alltid.

Just nu känns det dock som det faktiskt har avtagit lite. Inte sammandragningarna, men själva värkarna. Sammandragningarna fortsätter komma regelbundet men värkarna kan ibland utebli eller vara väldigt svaga.
De frågade också på förlossningen om bebisen rör sig som vanligt och jag sa att det gör han väl egentligen inte eftersom han vanligtvis är väldigt aktiv men att han nu är stilla under sammandragningarna (och de är ju där nästan konstant). Han sparkar och buffar dock mellan sammandragningarna då och då så jag vet att han fortfarande mår bra.

Har hållit mamma och pappa uppdaterade hela dagen för det kanske blir de som så småningom får köra in oss, om de kan just då. Hampus gick lite tidigare från jobbet och är hemma om någon halvtimma. Känns skönt. Vill gärna ha någon annans hjälp med att ta tid sedan och känns bra att inte vara ensam hemma om värkarna skulle bli mycket kraftigare helt plötsligt.

Hoppas på att det snart är dags, men vågar inte hoppas för mycket så försöker ställa in mig på att det är falskt alarm.

I morse tycktes värkarna gå över lite och istället drabbades jag av ett extremt illamående så jag inte ens kunde röra mig. Somnade som en sten istället och vaknade flera timmar senare.
Gick på toa och upptäckte att det blev rosa på papper och i trosa (dock inte slemmigt). Ringde förlossningen som sa att det nog inte var slemproppen men kanske vattnet som gått så får nu gå runt och hålla koll på detta (med handduk i trosorna - mindre sexigt..hehe).

De bad mig då även ta tid på sammandragningar och värkar och jag upptäckte då dels att sammandragningarna och värkarna nu kommer ungefär samtidigt, samt att de är mer regelbundna än jag trodde. Från det att en startar tills nästa startar tar det ca 10 minuter och så har det nu hållt på en timme ungefär.

Är dock inte alls nervös för känns som om man blivit "lurad" innan så förväntar mig nästan att detta trappas av om en stund. Får väl se vad som händer.

Inte sovit mycket i natt. Haft... ja vad då?... minst en gång i timmen. Vet inte vad jag skall kalla smärtan.
Har varit som kraftig mensvärk/kramp i magen och korsryggen som kommer och går, men utan tydlig avgränsning. Det jag menar är att det är svårt att säga att "nu börjar det" eller "nu slutar det" för det liksom smyger på och rinner av på något sätt. Inte har det hjälpt så mycket att gå upp och röra sig heller.
Kommer och går fortfarande samtidigt som jag mår lite illa.

Vad tror ni?
* Allmän magvärk?
* Förvärkar som jag kan få stå ut med i veckor?
* Indikation på att förlossning närmar sig?

Svååårt att veta.

Tänkte åka till Hampus i Uddevalla och kolla i affärer idag. Vill verkligen, men nu vet jag inte om jag vågar. Fast på tåg i en timma med värkar känns inte lockande. Får se hur magen mår senare. Måste i vilket fall som helst vila först.

Det är inte speciellt ofta som skolkuratortjänster blir lediga. Söker man jobb som socionom är det oftast tjänster inom socialtjänsten som dyker upp.
Men nu - NU - när jag skall vara mammaledig då minsann söker de ny skolkurator på Tjörn?!!! Gör de så för att jävlas med mig? Planerade de det hela och sitter nu och skrattar gott åt det hela?

Kände mig faktiskt nästan deprimerad när jag såg annonsen. Om de skaffar en ny nu är ju chansen absolut minimal att de inom de närmsta åren kommer göra det igen.
Känns ju dessutom inte som om man kommer ha så stor chans om man söker tjänsten. Den är på 50% så skulle faktiskt kunna tänka mig att börja jobba med det om kanske 6 månader - men har en känsla av att en skola som vill ha en ny skolkurator nu i höst inte riktigt vill vänta i 6 månader på mig (för de vet ju inte hur jäkla bra jag är..hehe).

Åååhhhh.... skall man söka ändå? Bara för att kunna känna att man i alla fall gjorde ett försök? Eller skall man bara ge upp eftersom det såklart är helt hopplöst?

Var ju som sagt var på MVC idag. Upptäckte dock att jag nog skall ta det lite lugnt med att köra bil. Sammandragningar, förvärkar och allmän trötthet och yrsel gör att jag är mer okoncentrerad än vanligt och det märktes på bilkörningen.

På MVC var allt bra. Hade dock gått upp nästan 3 kg på bara lite mer än en vecka :/. Fick genast tillbaka min "jättebebis"-rädsla, men barnmorskan tyckte inte att något tydde på att bebisen skulle vara större än en genomsnittlig bebis så får väl bara hoppas att hon har rätt (även om jag ibland drabbas av misstanken att de ibland ljuger för en bara för att man inte skall vara nervös och att de egentligen inte har en aning om ifall han är stor eller ej).

Barnmorskan verkade dock bli lite förvånad över min bristande nervositet. Hon frågade flera gånger om jag inte var nervös eller orolig, om jag kände mig redo, om jag hade frågor eller funderingar och jag bara..."Eeh..nej...inte direkt". De kanske inte är vana vid experter på att bara förtränga saker som skapar oro :)
Jag kommer garanterat bli supernervös och helt livrädd när förlossningen väl sätter igång men nu innan känns det helt meningslöst att gå runt och noja. Vet ju inte ens när det kommer ske och orkar ju inte gå runt hela tiden och bara oroa mig.

När jag var i Stenungsund passade jag på att handla, och tog även en sväng in på bokhandeln och köpte mig några pockets så jag kan roa mig när Hampus jobbar. De flesta av dem kom av en slump att handla om olika hemskheter som involverar barn (den jag läser nu handlar bland annat om en mamma som upptäcker att någon bytt ut hennes bebis mot en annan bebis men ingen tror henne)...hehe..kanske inte den typen av böcker man skall läsa när man är höggravid... men jag har alltid varit lite makaber av mig :)
Var dock lite jobbigt att gå och handla för magen är vääldigt tung nu och hans huvud är så långt ner att man liksom nästan känner det mellan benen när man går, så man går lite bredbent och det känns som om han bara skall falla ut. Dessutom värker det där nere nästan konstant när jag går.

Hade en plan att jag skulle hälsa på Hampus i Uddevalla (där han jobbar) nån dag snart för att vi skulle kunna kika i antikaffärer tillsammans, men får se hur det känns i magen. Kanske inte kan gå runt så mycket. Men jag vill verkligen och jag har ju en tendens att vara ganska envis.

Vaknade när Hampus väckarklocka ringde i morse och gick upp och gjorde kaffe åt honom (skulle ändå upp och kissa, så det är inte så att jag bara är übersnäll...hehe).
När han gått somnade jag om och sov stenhårt i några timmar. Var sån där riktigt go sömn... När man sover som om man inte sovit på flera år.
Nu har jag dock lite svårt att vakna till liv och skulle gärna stanna hela dagen i sängen. Skall dock till MVC sedan och bör för allas trevnad i alla fall duscha och klä på mig innan dess :)

Så här trött är jag :)

Får väl se vad de säger på MVC idag. Har ätit massa blodpudding sedan sist för att få bättre värden. Min mage har växt denna gången för det kan jag själv se. Naveln är sakta men säkert på väg att bli ett minne blott nu. Är inte speciellt orolig för att bebisen inte skulle må bra då han bökar runt som alltid.

Nu är det en vecka + en dag tills beräknad förlossning. Min tidigare övertygelse om att han skulle komma tidigare än det har bytts ut lite mot en något uppgiven känsla av att han inte har en tanke på att komma inom den närmsta veckan. På ett sätt är det nästan skönt då min konstanta väntan börjat försvinna och jag nu knappt tänker på att jag snart skall föda. Får komma när det kommer.

Hehe... så låter det alltså just nu... kan dock lova att jag kommer ligga och sucka och gnälla precis lika mycket som vanligt ikväll när jag inte kan hitta en enda bekväm sovställning och det känns som om jag har en mage som väger tre ton, och det tar en kvart att ta sig ur sängen för att gå och kissa :)

Imorgon börjar mitt mys jobba igen :( Klart att det är toppen att han fått ett nytt jobb inom sitt område och pengar tackar man ju aldrig nej till, men det känns helt klart konstigt att nu vara ensam hemma på dagarna igen. Har blivit så van vid att ha honom här. Till och med när han sitter i källaren och donar så känns det mindre ensamt för jag kan höra honom där nere och vet att jag bara kan gå ner för trappan.

Hoppas att jag snart får hem böckerna jag beställt så jag har något att roa mig med, men det dröjer nog en vecka och då kanske jag redan har en bebis som tar upp all tid.
Kommer sakna honom på dagarna i alla fall - om jag hade fått bestämma hade vi alltid varit hemma (eller i alla fall inte på jobbet) tillsammans :)

Nu blev det inte så att jag stannade i sängen hela dagen trots allt. Hampus håller på att laga och renovera en gammal Farfisaorgel (se bild nedan) och undrade om jag kunde hjälpa till att rengöra alla tangenterna han tagit loss. De var himlans skitiga (de som haft orgeln innan har nog inte tagit så väl hand om den för Hampus hittade bland annat löv inne i den?!) så det tog sitt lilla tag och nu har jag russinfingrar :)

Nu tar jag dock en liten vilopaus igen. Funderar dock på att pyssla lite sedan. Har funderat på att göra egna kort att skicka ut när bebisen är född. Min plan är att göra dessa i förskott så att när bebisen kommer kan man bara fylla i "luckorna i texten" gällande dag, vikt etc. och sätta dit ett foto och så kan man skicka dem. Får se om jag sätter mig med det idag eller ej.
Fasen vad jag önskar att jag hade en superbra skrivare som kunde skriva ut foton. Nån gång skall jag införskaffa en sådan.



Innan tangentrengöringen så hade jag ett mindre raseriutbrott efter att ha läst en tråd i ett gravidforum. En kvinna skrev om förlossningsrädsla och att alla borde få planerat kejsarsnittom man vill det - och om man inte får det kan man "hitta på att man blivit våldtagen eller utsatt för övergrepp" och använda det som skäl.
Det som upprörde mig mest var såklart tanken på att hitta på en sådan sak och utnyttja det på ett så själviskt sätt - vilket kan resultera i att de som verkligen råkat ut för liknande inte blir trodda inom vården och därmed inte får det stöd de behöver. Att ens föreslå att man kan hitta på ett övergrepp är upprörande.

Sedan kan jag faktiskt störa mig lite på allt detta prat om att planerat kejsarsnitt borde vara en rättighet för de som vill ha det, och tycka att det är tragiskt att skräcken för förlossningar bara tycks öka.
Visst finns det de som jag anser skall få kejsarsnitt, t.ex. om det föreligger vissa risker, om man tidigare genomgått en svår förlossning, om man vet att det kommer kunna tillstöta vissa komplikationer eller då traumatiska övergrepp eller liknande. Men läser nu för tiden många vars skäl är att de är rädda för att spricka, rädda för att det skall göra ont, att de tycker det verkar obehagligt etc. och det stör mig.... Vem fan är inte nervös och rädd inför en förlossning?! Men har man valt att skaffa barn för man ju inse att det i majoriteten av fallen innebär en förlossning eftersom det är så det naturligt går till. Det är liksom priset man betalar.

Dessutom tycker jag det är konstigt med tanke på allt detta tjat om amning som man nästan försöker tvinga alla till eftersom det är bäst för barnet, ändå skall hålla på kvinnans rätt till kejsarsnitt då det såklart innebär en risk med en operation.
Som sagt var, för att inte missuppfattas, så anser jag absolut att finns olika anledningar som gör att vissa kvinnor utan diskussion bör få planerat kejsarsnitt - men det skall inte vara något allmän rättighet enligt mig och framför allt finns det ingenting som gör det ok att ljuga om att man utsatts för övergrepp.
Så... nu har jag rasat av mig lite :)

Var trevligt att vara på bio igår. Funkade bra att sitta så länge då Bergakungen har bekväma säten och bebisen var orolig bara i början då den höga, mullrande ljudnivån nog skrämde honom lite.
Predators var en film i min smak, blod och action :)

Var dock ganska trött efteråt så det var gött att komma hem. Idag har jag inga stora planer. Skall nog mest ta det lugnt.

Mitt mys har börjat blogga nu med. Se länk nere till höger på min sida.

Denna blogg skrivs mest för min egen skull och inte för någon annan, och när jag har tråkigt gillar jag att knycka frågor från andras bloggar och svara på dem - även om jag vet att det antagligen är skittrist att läsa :)

Du heter: Emma Therese

Smeknamn: Inget direkt, förutom alla söta saker mitt mys kallar mig för

Beroende av:

Snus (tyvärr), bekräftelse

Vad tror folk om dig?

Ingen aning, och bryr mig inte

Vad får du oftast komplimanger för?

Saker jag gjort (kan vara olika prestationer eller att man varit snäll på nåt sätt), mina ögon, mina naglar

Hur imponerar man på dig?

Man är rak, ärlig och smart samt har självdistans och humor

Brukar du skratta för dig själv?

Ja, ibland men det är roligare att skratta tillsammans med nån

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?:

Ditt paket från Clas Ohlson har kommit

Var bor du?

Orust

Trivs du där?

Absolut

Vem ringde du senast?:

Lillebror

Vad sa den du senast pratade med i telefonen:

Stå klara och färdigkissade utanför huset klockan halv fem (haha)

Brukar du komma i tid:

I princip alltid. Tycker sådant är viktigt.

Hur känner du dig nu:

Trött och törstig

Vanligaste färg på dina kläder:

Svart, brunt och grönt

Vad tycker du om fötter:

Usch

Vad saknar du:

Inte mycket... energi och lite mer pengar kanske

När brukar du oftast gå och lägga dig:

Ganska tidigt, runt 21-22, men somnar oftast sent

Är du blyg?:

Ibland, väldigt olika och beror på situation och person

Tror du på kärlek vid första ögonkastet:

Ja

Har du spytt offentligt:

Ja tyvärr... inget återkommande beteende dock..hehe

Är du nöjd med ditt liv:

Absolut

Är du bortskämd:

Kanske på vissa sätt - inte så att jag är van att få vad jag vill men jag är van vid kärlek och stöttning från mina nära

Vad är det värsta du vet?:

Människor som behandlar djur illa

Vad är det finaste du fått?:

Kärlek och när någon/några ställt upp när det verkligen behövts

Du samlar på:

Inget speciellt egentligen

Vem ringer du när du är arg/ledsen:

Min bror eller min mamma

När grät du senast:

Vet inte riktigt

Vad skulle du göra om du vann en miljon:

Spara för framtida husbygge... kanske shoppa lite inredning och kläder också

Vill du gifta dig:

Ja!

Vill du ha barn:

Ja, typ imorgon :D

Är du musikalisk?:

Njee... men inte omusikalisk heller

Vad dricker du helst när du är törstig:

Riktigt kallt vatten

Bor dina föräldrar tillsammans:

Japp

Har du någon gång gråtit dej till sömns:

Ja, har hänt när man var yngre

Biter du på naglarna:

Nej det gör jag inte.

Igår kväll var det minst sagt svårt att somna. Jag önskar jag kunde beskriva den aktivitet som pågick i min mage så att ni som läser kan förstå, men det går inte. Hampus var i chock och var nog rädd att jag skulle gå sönder. Om man betraktade min mage såg det, utan att överdriva det minsta, ut som om jag svalt en levande katt som nu försökte ta sig ut.
Jag trodde inte att stå stora bebisar, som han nu ändå är, kunde röra sig så mycket. Magen flög hit och dit under minst 20 minuter och ont som attan gjorde det. Var ett tag rädd att något var fel och han höll på att dö eller så, men sedan lugnade det ner sig och efter det och idag så rör han på sig som vanligt. Det vill säga trycker sig från sida till sida och sparkar mig under revbenen.
Var i alla fall helmysko!

Har haft några ganska smärtsamma förvärkar under morgonen men de kommer rätt glest och försvinner om jag går upp och rör på mig. Har varit uppe och gjort frukost och städat undan i köket men lagt mig igen för att spara krafterna så jag orkar bio ikväll. Skall bli kul :)
Kommer dock få skämma ut mig lite då jag inte kan sitta så upprätt som man gör på en biograf utan måste ta med mig en kudde för att kunna sitta bekvämt mer bakåtlutat. Sitter jag upprätt för länge gör det dels ont och dels blir bebisen förbannad och vild därinne. Känns som om det kommer bli ett bestämt barn :)


Var det måhända denna jag råkat svälja igår? :)

Nu börjar jag tro att bebisen lurades och tänker stanna där inne. Sammandragningar är fortfarande nästan konstanta känns det som, men mycket mindre förvärkar nu. Har mest ont av att han sparkar mig och lägger sig och trycker på underliga sätt.
Dessutom är jag fortsatt trött (och gnällig) och mår illa varje gång jag äter. Tror det antingen beror på homoner eller på att ytterst lite mat får plats där inne nu tillsammans med lilla sprattelgubben.

Fick hämtat ut vår nya fina telefon idag. Vi tycker den passar bäst att stå i hallen så där står den nu, men oinkopplad då vi måste fixa telefonsladd ut dit då där inte finns något uttag :)
Var även en sväng förbi mamma och pappa och fick hjälp med att plantera om en blomma i en ny fin kruka.

Har legat i sängen sedan jag kom hem och läst och planerat. Vill göra ordning i hallen och pysselrummet i källaren, men det krävs att jag dels har lite mer rörlighet och dels att jag har lite mer pengar. Förhoppningsvis har jag snart både och.
Är inga jättesummor det rör sig om heller. Behövs lite färg, några lampor och tavlor, behöver fynda två små byråer, köpa en vägghylla eller två samt införskaffa en ny bänkskiva.  Det skall nog gå att fixa :)

Nu ser jag fram emot bio imorgon. Skall bli riktigt kul.

För er som missat dessa böcker vill jag absolut tipsa om de två deckarna skrivna av Lars Kepler (egentligen Alexander Ahndorils och Alexandra Coelho Ahndorils): Hypnotisören och Paganinikontraktet.

Den förstnämnda har jag nämnt vid ett tidigare tillfälle och den andra köpte jag i förrgår och läste klart igår.


Jag ser verkligen fram emot deras nästa bok som jag hoppas kommer snart för just nu tycker jag nog att de skriver de bästa deckarna, i alla fall i Sverige.
De har intressanta karaktärer som man får veta lagom mycket om och deras intriger är ofta lagom komplicerade med sidospår och allt känns genomtänkt och välskrivet. Tycker om deras sätt att använda språket målande utan att sväva ut alltför mycket.
Båda deras böcker har varit av den sorten att jag börjar läsa dem och sedan bara inte kan sluta förrän jag läst klart hela boken.

Fick inte sovit mycket i natt på grund av konstanta sammandragningar, känns som nästan ständig betongmage nu, och molvärk som kom och gick. Hade mensvärksliknande smärtor som kom i intervaller av kanske 10-30 minuter hela tiden. Dock är smärtorna inte tillräckligt intensiva för att jag skall tro att det är riktiga värkar, utan är nog fortfarande förvärkar bara det att de kommer oftare nu.
Vid några tillfällen fick jag dock enorm värk i korsryggen som strålade krampliknande ut i ljumskarna, men det var mycket mer sällan.

Vaknade och var övertygad om att jag kommer föda på söndag..hehe.. men med min tur behöver kanske den lille en lång startsträcka och jag får stå ut med dessa förvärkar länge.

Sov en kort stund och drömde även då om värkar och smärtor så kanske hade ont i sömnen med. Drömde såklart en mardröm om att jag skulle föda men att Hampus hade åkt hemifrån och vägrade komma med till sjukhuset eftersom han var upptagen med annat :)

Just nu är jag aptrött men har gått upp för det gör ondare när jag ligger (också ett tecken på att det "bara" är förvärkar) och dessutom stör jag Hampus som fortfarande sover när jag mumsar i mig havrekakor.
Hoppas snart få lite mer energi så jag orkar få gjort det jag planerat idag.

Ledsen att göra er besvikna men ingen bebis ännu :) Dock kanske, kanske det snart händer...

Vi börjar från början.... det vill säga med att jag i natt började må våldsamt illa och utan att försöka det hela så spenderade jag den tidiga morgonen på toaletten med en spann i knät.

Hade tid hos MVC men fick ringa till dem och avboka för jag mådde för dåligt för att ta mig dit. Barnmorskan gav mig en ny tid på måndag men meddelade att kräkningar kan sätta igång förlossningen så det fanns stor möjlighet att jag kanske skulle ha fött innan den tiden.

Senare mådde jag lite bättre och lämnade faktiskt huset då jag var tvungen att köra Hampus till en akut tandläkartid. Han hade nämligen också varit vaken stor del av natten men på grund av tandvärk och tanken på förlossning tillsammans med en sambo som plågades kändes inte så kul.
Har dock känt mig groggy hela dagen vilket inte blivit bättre av att det är så varmt och kvavt.

Har det känts som förlossningen närmar sig då? Har haft sammandragningar väldigt, väldigt ofta idag. Magen har varit superhård stor del av dagen. Har dock hört att bebisen skall vara rätt stilla inför förlossningen och det är han icke. Har varit mycket liv där inne, framför allt det där neråtborrandet som gör ont. Har även haft mer förvärkar än vanligt som kommer och går med kanske någon timmes mellanrum, dock gör de inte superont så OM förlossningen ens är på väg så tror jag det dröjer rätt länge - typ några dagar i alla fall - innan det drar igång på riktigt.

Så nu är det väl bara att vänta och se. Tänker inte isolera mig och bara vänta för blir lite tokig av att tänka på det hela. Imorgon är planen att jag skall hämta min nya fina telefon med antiklook och sedan åka till mamma och pappa och plantera om en blomma. Skall ju på bio på lördag också... vem vet... kanske föds bebisen mitt under en visning av Predators - en scifibebis :)

Idag har Hampus några vänner på besök. De skall spela in lite i hans studio. Jag tycker om när vi har det helt fint hemma när vi får besök så jag ställde klockan på nio idag så jag skulle hinna upp och dona lite i köket (allt annat är faktiskt städat för det mesta).

När jag skulle upp var jag dock aptrött. Underliga saker har hänt i min mage under natten. Mina förvärkar är som bortblåsta för tillfället men istället sysslade bebisen med fuffens nästan heela natten. Han bökade och bökade, vred och buffade, och jag vet inte vad. Kändes som om han tänkte gräva sig ut på egen hand och trycket neråt var kraftigt och smärtsamt. Gick inte att sova alls.

Kom mig dock upp vid nio. Gjorde frukost på sängen åt min älskling. En del kanske tycker att han borde göra det åt mig nu när jag är höggravid, men jag tycker faktiskt om att göra frukost åt honom. Han blir så söt och glad. Idag var det riktigt mycket frukost med både yougurt och start, mackor, kaffe och juice. Han lyckades dock spilla ut heela juiceglaset i sin sänglåda..haha.. så fick torka en hel del.

Efter frukosten gick jag upp och duschade och sedan röjde vi undan det lilla som fanns att röja undan, vattnade lite blommor etc. Sedan kom hans vänner och nu för de väsen i källaren medan jag återvänt till sängen. Mr Bebis är lugnare nu men hoppar runt lite grann, speciellt när han hör musiken nerifrån.

En kul sak är att man nu väldigt tydligt kan känna hans lilla fot genom magen under revbenen på höger sida. Kul då det är spännande att verkligen känna en liten, liten fot därinne.... gör dock rätt ont så det är ju mindre kul :)

Förresten har vi ett nytt namn på g.... hemligt än så länge (på bloggen i alla fall). Mamma kommer nog inte gilla det... hehe, men både jag och Hampus tycker om det. Får väl se vad det blir.

Tänkte ge ett litet filmtips till den som tycker om scifi/action. Filmen Repo Men, med Jude Law i huvudrollen var faktiskt riktigt bra.
Utspelar sig i framtiden då pengahungrande företag säljer mekaniska organ till desperata dödssjuka, och om de inte kan betala för dem i tid - då tar de tillbaka dem.



I helgen hoppas jag kunna se den nya Predators tillsammans med älsklingen och lillebror. Hänger ju lite på att den lille inte poppar ut. Först var jag lite rädd för att planera in saker ifall det plötsligt skulle ske, men sedan tänkte jag att det är ju bara knäppt att sitta hemma och glo och bara vänta när det faktiskt kan dröja flera veckor innan han kommer. Har dessutom väntat himla länge på denna film och lär ju inte kunna gå och se den med en nyfödd så är ju lika bra att passa på nu innan :)



En annan film jag gärna vill se är Inception. Planen är att om plutten inte behagat komma ens i slutet av nästa vecka så kan man se den på den lokala biografen i Stenungsund.



Är kul att det kommer fler och fler bra scifi-filmer nu. Bland annat kommer det hela två filmer av M. Night Shyamalan. Det är visserligen inte riktigt scifi-filmer men närliggande genres och jag tycker om hans filmer för han har ofta spännande vändningar och är nytänkande vad gäller handling.

Först ut är The last airbender som tycks vara något av en fantasyberättelse med coola effekter. Sedan kommer Devil som är mer minimalistiskt gjord och utspelar sig på en hiss där några människor blir instängda med något ondskefullt. Såg trailern och den verkade cool.

En lite annorlunda scifi, på det sättet att det inte är baserat på action utan på romantik, är kärlekshistorien Never let me go som handlar om romansen mellan två unga människor avlade för att fungera som reservdelar åt andra. Med andra ord lite inspirerad av The Island, men mer vacker och kärleksfokuserad.

Två filmer där jag inte sett trailern utan bara läst om är The hunger games och Splice. The Hunger games utspelar sig i framtiden då samhället är indelat i sektioner och alla svälter. TV-bolag låter unga tonåringar slåss på liv och död och vinnaren kammar hem mat och rikedom åt sin sektion.
Splice tycks vara mer av en skräckis som handlar om genexperiment där man blandar mänskligt DNA med DNA från andra djur och avlar fram något helt annat.

Om man skall tro (vissa vet man ju kommer, andra tror man kommer) scifi-movies.com så kan jag även se fram emot dessa filmer de kommande åren :)

Resident Evil: Afterlife (2010)
The Thing (2010) - älskade den gamla versionen
Alien (2011)
Battlestar Galactica (2011)
I am legend, Prequel (2011)
Rise of the apes (2011) - prequel till Planet of the apes
Terminator 5 (2011)
Total Recall (2011)
Chronicles of Riddick 3 (2012)
Star Trek 2 (2012)
Alien Legion (2013)
Avatar 2 (2014)

2011 ser med andra ord ut att bli ett bra scifi-år :)

Sov ganska länge, men är likväl trött. Mina revben värker nåt så in i norden.

Hade ingen frukostmat hemma då jag mått för kasst för att orka åka till affären (och kylskåpet är kasst så saker inte håller så länge) så vi fick laga middag till frukost..haha.. Potatismos, köttbullar, sås och lingon. Mumsigt var det och bebisen blev glad i magen :)

Tänkte bjuda på två bilder på världens goaste katter.


Tesslan, som valt att sova i en lite speciell ställning i soffan :)


Norpan, som har för vana att ligga och gnugga sig själv i ansiktet som en sömnig bebis när hon är kelig :)

Hittade ett företag på nätet som heter Trä-otto (www.traotto.se). Här kan man köpa jättesöta barnleksaker, inredning till barnrum etc.

Fastnade bland annat för denna sköldpadda som är gosedjur, kudde och filt i ett:



Denna lilla gunggiraff var också söt:



De hade massor av andra söta leksaker och bland annat en liten arbetsbänk för barn som får bli något att köpa när han blivit större. Såklart han måste ha en egen arbetsbänk i pappas verkstad :)

En praktisk sak jag skulle vilja köpa i framtiden är också en sådan här pottstol:

Bra för toaträning om han kan ha en egen toalett bredvid den vanliga och man kan göra toalettgående till en gemensam aktivitet..haha.. det lät skumt, att ha toalettgående som en gemensam aktivitet.... men jag menar mer monkey see, monkey do - utan att för den skull kalla mitt eget barn för en apa :D

Bebisfronten då...

Han fortsätter att vara ganska livlig får man säga. Pga utrymmesbrist sysslar han dock mer sällan med akrobatiska övningar utan nu handlar det mer om experiment i form av tex "hur långt kan jag trycka min fot åt detta hållet?"... vilet resulterar i att min mage ofta ser helt deformerad ut med "bölder" på sidan som skapas av en liten fot som trycker allt vad den kan.

Foglossningen är inte alls så farlig nu men "mittenskarven" på blygdbenet kan göra för jäävligt ont, och trycket neråt är ibland ganska stort. Har lite molvärk då och då, nästan som mensvärk, men de värsta förvärkarna och sammandragningarna har klingat av de senaste dagarna så nu undrar jag nästan om han inte bestämt sig för att stanna där inne ett tag till trots allt.

Just nu är det värsta tröttheten och värken i revbenen. Värmen gör det inte bättre och vill egentligen bara ligga i sängen och gnälla hela dagen, men det blir man ju ganska uttråkad av. Orkar dock inte riktigt ta mig för något. Min största plan just nu är att eventuellt lägga mig på soffan och läsa, bara för att kunna säga att jag i alla fall gått ur sängen.

Kom på att jag glömt ett symtom... har skumma mardrömmar hela tiden som i stort sett enbart handlar om att Hampus lämnar mig och när jag är vaken är jag typ paranoid och tror att han i smyg är arg på mig. Hormonerna antar jag.

Idag är det dagen efter marknaden hos föräldrarna. Var mycket trevligt, vädret höll sig bra, det var mycket folk och jag tjänade en liten hacka :) Är så himla mysig stämning på deras marknader och dessutom är det roligt när så stor del av släkt och familj hjälps åt tillsammans.
Själv höll jag ju mest till inne på loppisen med mormor och morfar.

Hampus blev tyvärr dålig och missade alltsammans. Han låg hemma i sängen med nån liten magsjuka/matförgiftning eller liknande.
Själv var jag kanontrött när jag kom hem efteråt och halvsov resten av dagen och sov faktiskt riktigt ordentligt i natt, bortsett från toabesöken som höll sig på var tredje timme ungefär.



Då jag själv glömde kameran hemma så fick jag helt enkelt knycka en bild från mammas blogg för att kunna illustrera gårdagen. Dock kan man inte riktigt på bild få med hur mycket folk som vistades på gården samtidigt.

Gjorde förresten en sak efter jag kommit hem igår: Beställde telefonen jag ville ha :)

Idag blir det en lugn dag. Bara småpyssla hemma tror jag. Är trött och behöver ta det lite lugnt.