Livet, bebisen och kärleken <3

Jag inte bara är förälder nu för tiden, utan jag har ju såklart också föräldrar (och inte bara nu för tiden, utan från start så satt säga). Nu när jag själv ynglat av mig så får jag en helt annan syn på mina föräldrar. Jag tyckte de var fantastiska och underbara redan innan men inte förrän nu kan jag nog fullt ut förstå hur det är att just vara en mamma eller pappa. Vad det innebär, vad det kräver, vad det betyder. Inte bara hur de har fått ställa upp för mig, kämpat för mig, stöttat mig, hur de fått lida när jag mått dåligt, hur de delat min glädje när det gått bra utan även en förståelse för vad jag faktiskt betyder för dem - och det är en stor känsla, nästan en blandning mellan att känna sig hedrad och ovärdig.

Mina föräldrar har alltid funnits där för mig och stöttat mig i alla lägen, och fortfarande skulle jag inte klara mig utan dem. De överöser mig, Hampus och Nico med presenter så vi nästan får dåligt samvete och vi är mer tacksamma än jag kan uttrycka.

Mina föräldrar är fantastiska människor. De är omtänksamma, generösa och roliga. Min mamma har lärt mig att inte vara rädd för att känna och dela med mig av det jag känner. Hon har lärt mig att våga vara mig själv, ha egna åsikter och stå för dem. Min mamma har lärt mig att man måste kunna skratta åt livet även när det är jobbigt.
Min pappa har lärt mig vikten av intigritet och tålamod. Han har lärt mig hur mycket som kan döljas i det osagda. Han har lärt mig att det är ok, och kul, att vara lite galen ibland. Han har gett mig trygghet. De är lika, men ändå motpoler. Tillsammans är de perfekta :) Tillsammans har de visat mig vad kärlek kan vara, så att jag visste när jag tillslut fann den.

Tack till min mamma och min pappa, för allt och för alltid <3 Älskar er.