Vad jag hittills lärt mig
Vad har jag hittills lärt mig om bebisar? Ja, en hel del men ändå egentligen ingenting. En bebis är ett mysterium. Som en liten alien med helt annan kultur.
På ett sätt är en bebis lite som en vuxen människa som fått en stroke. Smått oförmögen att tolka sina egna signaler. Nico har t.ex. börjat signalera att han vill ha mat även när han behöver rapa, när han är sömnig eller vill ha sin blöja bytt. Sedan blir han helt förtvivlad och rasande när man erbjuder mat, som om man var helt dum i huvudet som trodde att det var det han ville ha.
Att somna är ett nederlag, som min vän Karin uttryckte det. Ibland känns det som en tävling mellan Nico och mig som går ut på att jag försöker få honom att somna och han kämpar emot allt vad han orkar trots att han är supertrött.
Det finns ingen gräns för hur mycket bajs som får plats i en bebis. Hade jag bajsat lika mycket som Nico gör i förhållande till kroppsstorlek hade jag kunnat byta ut toaletten mot ett badkar och satt mig i det. Dessutom tycks det vara mycket trevligare att bajsa i det fria, vilket jag i och för sig kan förstå. Numera är det mer regel än undantag - en liten bajs i blöjan, två rejäla lass på skötbordet.
Att bebisar vill ha närhet visste jag, och vi har riktiga mysstunder ibland, men jag var mer obekant med att bebisar kan ha stunder då närhet är icke önskvärt - och då menar jag ICKE ÖNSKVÄRT. Stunder då minsta beröring kan orsaka ett raseriutbrott. Jag har en bebis med stark integritet.
Repetition tycker bebisar tydligen om från start. Så man skall aldrig göra något man inte kan tänka sig att göra om och om igen för lång tid framöver! Idag har jag till exempel fått lyssna på Disneylåten Colors of the Wind ungefär 30-40 gånger. När den slutar blir han ledsen så bara att sätta på den igen.
En viktig sak jag lärt mig är att ibland finns inget skäl, ingen orsak. När man bytt blöja, försökt mata, försökt lägga, försökt gosa, försökt rapa och sedan försökt allt annat man kunde komma på för att tillslut inse att bebisen inte är så ledsen egentligen utan fortsatte gråta av bara farten.
Min son har också lärt mig att han är det sötaste som finns, han är underbar och han gör mig helt jävla galen.
På ett sätt är en bebis lite som en vuxen människa som fått en stroke. Smått oförmögen att tolka sina egna signaler. Nico har t.ex. börjat signalera att han vill ha mat även när han behöver rapa, när han är sömnig eller vill ha sin blöja bytt. Sedan blir han helt förtvivlad och rasande när man erbjuder mat, som om man var helt dum i huvudet som trodde att det var det han ville ha.
Att somna är ett nederlag, som min vän Karin uttryckte det. Ibland känns det som en tävling mellan Nico och mig som går ut på att jag försöker få honom att somna och han kämpar emot allt vad han orkar trots att han är supertrött.
Det finns ingen gräns för hur mycket bajs som får plats i en bebis. Hade jag bajsat lika mycket som Nico gör i förhållande till kroppsstorlek hade jag kunnat byta ut toaletten mot ett badkar och satt mig i det. Dessutom tycks det vara mycket trevligare att bajsa i det fria, vilket jag i och för sig kan förstå. Numera är det mer regel än undantag - en liten bajs i blöjan, två rejäla lass på skötbordet.
Att bebisar vill ha närhet visste jag, och vi har riktiga mysstunder ibland, men jag var mer obekant med att bebisar kan ha stunder då närhet är icke önskvärt - och då menar jag ICKE ÖNSKVÄRT. Stunder då minsta beröring kan orsaka ett raseriutbrott. Jag har en bebis med stark integritet.
Repetition tycker bebisar tydligen om från start. Så man skall aldrig göra något man inte kan tänka sig att göra om och om igen för lång tid framöver! Idag har jag till exempel fått lyssna på Disneylåten Colors of the Wind ungefär 30-40 gånger. När den slutar blir han ledsen så bara att sätta på den igen.
En viktig sak jag lärt mig är att ibland finns inget skäl, ingen orsak. När man bytt blöja, försökt mata, försökt lägga, försökt gosa, försökt rapa och sedan försökt allt annat man kunde komma på för att tillslut inse att bebisen inte är så ledsen egentligen utan fortsatte gråta av bara farten.
Min son har också lärt mig att han är det sötaste som finns, han är underbar och han gör mig helt jävla galen.
Kommentarer
Postat av: sofia
älskar det här inlägget! sitter nu med en bebis som inte vill äta inte vill sova, signalerar hunger men neeej ge mej inte maaaaaat! suck....
Trackback
