Tänka rätt
Hampus ringde och frågade hur det var här hemma. Jag svarade trött att lillen har gnällt och varit ledsen nästan hela dagen så jag har knappt kunnat gå på toa ens. Sedan blev jag helt ställd när jag istället för den förväntade sympatin möts av ett: "Stackars lilla gubben".
Fan då skäms man. När man inser att här sitter jag och tycker synd om mig och så är det plutten som är den som är ledsen och har ont i magen. Vad är jag för en människa?
Sedan är det klart att Hampus kanske inte riktigt kan föreställa sig hur det är att ensam vara hemma med ledsen bebis varje dag. Hur trött man är och hur inte alls sig själv man blir av den tröttheten. Vilka hemska tankar man kan tänka och hur ledsen man blir när man reflekterar över att man tänkt just så.
Kanske får man trösta sig med att tänka så här:
Trots allt så kastar jag inte ut bebis genom fönstret - jag ger honom mat även om han gången innan spottade ut den över hela mig och sig själv och fortsatte gråta. Jag går inte och lägger honom i bilen för att få lugn och ro inne - jag byter hans blöja trots att han bajsar på mig och gallskriker som om jag torterade honom under hela bytet. Jag lämnar honom inte under en gran i skogen - jag sitter orörlig med honom i famnen även om det innebär att jag får spendera en timme med att stirra in i väggen om det råkar vara det enda sättet att få honom att somna. Och jag vyssar, sjunger och klappar på hans lilla huvud, och bär runt, vaggar och torkar kräks... allt iklädd nerspydda kläder och med smutsigt okammat hår... och inte en enda gång önskar jag att han inte fanns... jag bara innerligt önskade att jag fick sova.
Fan då skäms man. När man inser att här sitter jag och tycker synd om mig och så är det plutten som är den som är ledsen och har ont i magen. Vad är jag för en människa?
Sedan är det klart att Hampus kanske inte riktigt kan föreställa sig hur det är att ensam vara hemma med ledsen bebis varje dag. Hur trött man är och hur inte alls sig själv man blir av den tröttheten. Vilka hemska tankar man kan tänka och hur ledsen man blir när man reflekterar över att man tänkt just så.
Kanske får man trösta sig med att tänka så här:
Trots allt så kastar jag inte ut bebis genom fönstret - jag ger honom mat även om han gången innan spottade ut den över hela mig och sig själv och fortsatte gråta. Jag går inte och lägger honom i bilen för att få lugn och ro inne - jag byter hans blöja trots att han bajsar på mig och gallskriker som om jag torterade honom under hela bytet. Jag lämnar honom inte under en gran i skogen - jag sitter orörlig med honom i famnen även om det innebär att jag får spendera en timme med att stirra in i väggen om det råkar vara det enda sättet att få honom att somna. Och jag vyssar, sjunger och klappar på hans lilla huvud, och bär runt, vaggar och torkar kräks... allt iklädd nerspydda kläder och med smutsigt okammat hår... och inte en enda gång önskar jag att han inte fanns... jag bara innerligt önskade att jag fick sova.
Kommentarer
Trackback
