Livet, bebisen och kärleken <3

En hel del har reagerat på att jag och Hampus valt att ha en privat vigsel där det bara är han och jag (kommunal vigselförrättare och kommunala vittnen). Många vill ha en förklaring eller säger "Vad trist?" (inte kommentaren man vill ha när man berättar att man skall gifta sig). Få tycks förstå att vi faktiskt vill detta och att vi tycker att det är mer romantiskt när det bara är vi.

Förutom att kyrkbröllop är en tradition så undrar jag om reaktionerna man får beror på den växande åsikten i samhället att om inte andra kan se dig så finns du inte riktigt. Det man inte kan dela med andra räknas inte. Vi skriver om allt som händer i bloggar så att andra kan läsa (jag själv inkluderad), vi måste ta fotografier av alla ögonblick som känns speciella och gärna dela med oss av dem online och bland många finns en stark önskan att "bli kändis" dvs. synas i tv och tidningar. Som att det vi bara har för oss själva inte betyder något längre.

Det är så synd för det är ju de där minnena vi inte kan dela med oss av som betyder mest. Känslan av den första kyssen, hans doft när jag ligger på hans arm och andas in honom, hur bebis kändes mot min hud när de lade honom på mitt bröst för första gången. Våra sinnesintryck, så som de verkligen kändes, kan aldrig riktigt beskrivas och det vi delar med oss av är egentligen bleka kopior. Det får man inte glömma för då vårdar man kanske inte de riktiga minnena så ömt som man borde, och ett fotografi i all ära men det kan aldrig ersätta verkligheten.

Detta försökte jag tänka på när jag satt med Nico i morse och önskade innerligt att jag hade en kamera. Nico har nämligen ganska länge (hur långt är länge när man endast levt en månad?..hehe) kunnat imitera pussmunnar. Idag på morgonen när jag hade matat honom så vände han ansiktet upp mot mig upprepade gånger, blundade och formade munnen till en puss. Sedan satt han kvar så tills jag pussade honom på munnen. Så otroligt sött.
Kanske inte en medveten handling av honom, vem vet, men lika sött var det ändå. Kände genast att jag ville kunna dela med mig av det, speciellt till Hampus, men sedan insåg jag att de minnen som bara är våra egna kanske är de allra mest speciella.