Livet, bebisen och kärleken <3

Plötsligt ringde det på dörren. Blev helt ställd då oväntade besök inte hör till vanligheterna. När man dessutom är okammad och iklädd mysbyxor och en nerspydd tröja så är oväntade besök inte heller helt välkomna.

Gick och gluttade försiktigt på dörren (man vet aldrig - kan ju vara en mördare..hehe) och utanför står en tonårskille och vill sälja jultidningar. Med en halvvaken bebis och en rymningsbenägen katt så kände jag mig helt stressad och stammade fram att jag inte skulle ha något, men tack ändå.

Sedan stängde jag dörren och fick ångest. Kom ihåg när jag själv sålde jultidningar. Nervositeten när man ringde på hos främlingar, förhoppningarna om att få sålt riktigt mycket och få den där premien man siktat in sig på.... Jag hade ju faktiskt haft råd att köpa NÅGOT. Skämdes... ville nästan öppna dörren och barfota springa efter den lille cyklisten och skrika att jag ångrat mig och visst ville köpa.

För sent... Fick mig att tänka på Sten Selander-dikten om att man inte kan ge tillbaka kulor till pojkar som stelnat till män. Har alltid berörts av den dikten... Insikten att man i efterhand inte kan göra det man gjort ogjort. Jag missade min chans att ge lite glädje. Känns jobbigt.

"Spela kula" av Sten Selander

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.