Sanningar och jämförelser
Blir jätteglad när jag får kommentarer på bloggen om att det finns de som uppskattar vad jag skriver och faktiskt får ut något av det :) Då känner jag också att det är extra viktigt att skriva sanningen och inte försköna saker och ting.
I så många sammanhang får man annars bara den redigerade versionen av hur det är att ha barn. Man får höra hur fantastiskt det är, hur det förändrade ens liv och att ingenting är så underbart som det där lilla knytet - och allt det där stämmer ju. Det ÄR fantastiskt och underbart och obeskrivligt och allt det där andra, men om ingen berättar att det också är utmattande, nervpåfrestande och ibland rent utav hemskt så tror man ju att man är onormal när man sitter där frustrerad och gråter mitt i natten.
Sedan finns det ju en annan sak att tänka på. Man skall aldrig jämföra! På BVC fick man boken "Leva med barn" som demonstrerade detta helt underbart genom en helsida med beskrivningen av "den typiske 33-åringen" :). De ville visa på att alla är individer, även riktigt små barn, och man inte kan beskriva hur ett barn kommer vara i en viss ålder eller när de kommer lära sig en viss sak. Viktigt att tänka på annars kommer man många gånger tro att ens unge är onormal.
Nico fixerade blicken och tog ögonkontakt redan efter några dagar. Har aldrig sett ett litet barn som med så klar blick betraktade världen så snabbt (jag är hans mamma så jag är såklart inte heelt objektiv i frågan) och det tog bara någon vecka innan han lyfte huvudet och kikade när han låg på mage (dock bemästrar han inte riktigt det där med att lägga ner huvudet utan ett stort DUNK efteråt). Sådana framsteg får jag till exempel trösta mig med när jag läser om andra barn som föddes samtidigt som honom som nu sover hela nätter och dagtid kanske äter var fjärde timme.
Så idag delar jag med mig av dessa fyra sanningar:
1. Alla barn är olika
2. Ens eget barn är bäst :)
3. Ibland vill man ge bort sitt barn
4. Om någon annan skall passa ens barn så saknar man det dock efter fem minuter
I så många sammanhang får man annars bara den redigerade versionen av hur det är att ha barn. Man får höra hur fantastiskt det är, hur det förändrade ens liv och att ingenting är så underbart som det där lilla knytet - och allt det där stämmer ju. Det ÄR fantastiskt och underbart och obeskrivligt och allt det där andra, men om ingen berättar att det också är utmattande, nervpåfrestande och ibland rent utav hemskt så tror man ju att man är onormal när man sitter där frustrerad och gråter mitt i natten.
Sedan finns det ju en annan sak att tänka på. Man skall aldrig jämföra! På BVC fick man boken "Leva med barn" som demonstrerade detta helt underbart genom en helsida med beskrivningen av "den typiske 33-åringen" :). De ville visa på att alla är individer, även riktigt små barn, och man inte kan beskriva hur ett barn kommer vara i en viss ålder eller när de kommer lära sig en viss sak. Viktigt att tänka på annars kommer man många gånger tro att ens unge är onormal.
Nico fixerade blicken och tog ögonkontakt redan efter några dagar. Har aldrig sett ett litet barn som med så klar blick betraktade världen så snabbt (jag är hans mamma så jag är såklart inte heelt objektiv i frågan) och det tog bara någon vecka innan han lyfte huvudet och kikade när han låg på mage (dock bemästrar han inte riktigt det där med att lägga ner huvudet utan ett stort DUNK efteråt). Sådana framsteg får jag till exempel trösta mig med när jag läser om andra barn som föddes samtidigt som honom som nu sover hela nätter och dagtid kanske äter var fjärde timme.
Så idag delar jag med mig av dessa fyra sanningar:
1. Alla barn är olika
2. Ens eget barn är bäst :)
3. Ibland vill man ge bort sitt barn
4. Om någon annan skall passa ens barn så saknar man det dock efter fem minuter
Kommentarer
Trackback
