Livet, bebisen och kärleken <3

Jag vet inte om ni vet detta... men jag är något av en hypokondriker. Inte så att jag till vardags går och tror att jag lider av hemska sjukdomar, men om jag väl blir sjuk så förväntar jag mig det värsta.

Om jag får ett sår håller jag oroligt utkik efter tecken på blodförgiftning eller köttätande bakterier. Vid varje tecken på sjukdom googlar jag symtomen i jakt på de dödliga åkommor som det kan tänkas vara.

Att få feber är därför mycket, mycket oroväckande i min värld. Jag bad genast Hampus att hålla noga koll så att jag inte plötsligt skulle bli medvetslös... vilket han inte kunde låta bli att fnissa lite åt när han lovade... och jag spanade grundligt efter fläckar på huden som kunde tyda på bakteriell hjärnhinneinflammation (då fnissade han inte mer eftersom jag taskigt nog ibland faktiskt lyckas skrämma upp den stackarn med mina utläggningar om symtom, sjukdomsförlopp, smittorisker och överlevnadsstatistik... fan vid närmare eftertanke är jag ju lite dum i huvudet).

Nu när febern gått ner väntar jag oroligt på att den skall komma tillbaka... Min googlesök gav nämligen besked om att feber som kommer, försvinner och sedan kommer igen... det kan vara tecken på något allvarligt.

Och ni kan ju tänka er, att om jag oroar mig så mycket för min egen hälsa så finns det ingen gräns för vad jag inbillar mig kan ske om Hampus eller lillplutten visar tecken på sjukdom..