Livet, bebisen och kärleken <3

Kan man födas rädd? Jag tror det, eller i alla fall väldigt försiktig. Ända sedan jag var liten bebis har jag både förundrats och skrämts av världen. Från början var jag rädd för t.ex. gräs, allehanda småkryp, mörker och för att gå på egen hand. Trappor var läskiga, allt jag inte var helt förberedd på, det mesta som jag inte gjort förut. Sedan blev man äldre och rädslorna utökades till rädsla för döden, ensamheten, att förlora allt. Jag hade alltid något att vara rädd för, och var alltid fylld av ångest.

Så plötsligt en dag började rädslorna blekna. En kombination av självutveckling, år av träning och en underbar pojkvän fick mig att äntligen kunna slappna av.

Nu är jag gravid och sakerna man skulle kunna vara rädd för är oändlig. Missfall och sjukdomar. Och sedan... att bebisen skall ramla och slå sig fördärvad, elkontakter, att barnet skall gå vilse, bli kidnappat, utsättas för hemskheter, att mitt barn inte skall få vänner, att han eller hon skall få ett krossat hjärta... Listan är för lång för att ens börja rabbla upp. Men mitt i tankarna på allt som finns att vara rädd för finns ett lugn... för jag vet att rädslan i sig kan vara långt värre än det man är rädd för. Man kan vara medveten om risker, undvika faror - men man kan inte skydda sig från världen. Man måste slappna av och ta det som det kommer.

Det gör mig glad att jag skall få barn nu. Nu och inte då. Nu är bättre.