Mördarkatter (!?)
Som många av er som läser min blogg kanske vet så har jag två katter, Tesslan och Norpan. Jag har haft dem i 9 resp. 8 år och de har ju tidigare varit mina bebisar i brist på riktiga sådana. När vi flyttade in hos Hampus adopterade han dem och speciellt Norpan älskar honom.
När jag fick veta att vi skulle få en riktig bebis var det klart man oroade sig över hur katterna skulle reagera när ytterligare en, liten och skrikig, person skall bo med oss, men tanken på att de inte skulle få bo kvar med oss har aldrig funnits. Inte ens fast vi skämtsamt brukar kalla Norpan för babykiller (jag veeet att det är ett hemskt och makabert skämt, men sån är jag) eftersom hon gärna vill ligga i ansiktet på en. Jag har bara tänkt att det gäller att vara medveten om farorna och hålla koll. Själv har jag ju växt upp med katter och det har aldrig varit något problem.
Idag läste jag dock världens sjukaste myt. På ett forum skrev någon att de hört att "bebisens puls märks tydligt genom dess hals och detta skulle trigga katten som då instinktivt vill döda denna" (!?)... Det var det sjukaste jag hört. Det är katter, inga psykomonster, jag har. Alla andra på forumet hade dock samma åsikter som mig som tur var. Om något så kommer mina katter vara rädda för en bebis, de kommer garanterat inte försöka avsiktligt döda den.
Norpan - ett monster? Neeee :)
Men det syns ju tydligt att hon är ett monster!!! NÄÄÄÄ :)) inte lilla Norpan. Hon kommer att bli fullständigt vettförskrämd för bebisen.
