Magvärk
Jag skall först och främst dela med mig av två insikter.
1. Jag hade aldrig tidigare insett hur otroligt skrämmande magvärk kan vara. Hur lite magknip plötsligt kan kännas som en fråga om liv och död, och bara kasta hinkvis med ångest över en.
Med andra ord har jag sedan igår haft väldigt ont i magen, som nu visat sig vara antagligen en kombination av växtvärk i livmodern och en lindrigare magsjuka. Var dock inte alls kul... och den värker fortfarande.
2. Innan jag själv fick en bulle i ugnen brukade jag betrakta gravida kvinnor och lite nedlåtande tycka att det var oootroligt löjligt hur de hela tiden klappar sig själva på magen, smeker och stryker och håller på. Aldrig att jag kommer göra det, sa jag för mig själv och trodde att deras betende på något sätt var ett uttryck för skrytsamhet - "titta här, jag är minsann med barn"... Och nu sitter jag här... och håller och klappar, och inser att vad det egentligen handlar om är att magen blivit som ett separat väsen. Det är inte magen jag klappar, det är min bebis. Lustigt.
I övrigt kan jag säga att vi, framför allt Hampus, faktiskt ändå bockat av mycket från vår "att göra"-lista de senaste dagarna och fått ringt samtal och bokat in möten, och det känns som man kan slappna av en stund. Hampus fick också äntligen gjort sina raggmunkar vilket blev en succé. Mycket gott.
Nu jobbar han och jag mår ännu lite för dåligt för att göra mycket mer än att se gamla repriser av På Spåret, men planerar att snart dyka ner i högen med räkningar för att sedan ta tag i sorterandet av skrivbordskaoset.
1. Jag hade aldrig tidigare insett hur otroligt skrämmande magvärk kan vara. Hur lite magknip plötsligt kan kännas som en fråga om liv och död, och bara kasta hinkvis med ångest över en.
Med andra ord har jag sedan igår haft väldigt ont i magen, som nu visat sig vara antagligen en kombination av växtvärk i livmodern och en lindrigare magsjuka. Var dock inte alls kul... och den värker fortfarande.
2. Innan jag själv fick en bulle i ugnen brukade jag betrakta gravida kvinnor och lite nedlåtande tycka att det var oootroligt löjligt hur de hela tiden klappar sig själva på magen, smeker och stryker och håller på. Aldrig att jag kommer göra det, sa jag för mig själv och trodde att deras betende på något sätt var ett uttryck för skrytsamhet - "titta här, jag är minsann med barn"... Och nu sitter jag här... och håller och klappar, och inser att vad det egentligen handlar om är att magen blivit som ett separat väsen. Det är inte magen jag klappar, det är min bebis. Lustigt.
I övrigt kan jag säga att vi, framför allt Hampus, faktiskt ändå bockat av mycket från vår "att göra"-lista de senaste dagarna och fått ringt samtal och bokat in möten, och det känns som man kan slappna av en stund. Hampus fick också äntligen gjort sina raggmunkar vilket blev en succé. Mycket gott.
Nu jobbar han och jag mår ännu lite för dåligt för att göra mycket mer än att se gamla repriser av På Spåret, men planerar att snart dyka ner i högen med räkningar för att sedan ta tag i sorterandet av skrivbordskaoset.
Kommentarer
Trackback
