Alone
Jag vet inte hur jag skall förklara det, men sedan jag blev gravid har jag känt mig så ensam. Kanske speciellt eftersom jag mått så dåligt.
Det spelar ingen roll om någon är i rummet bredvid, eller i samma säng, eller om jag pratar med dem dagligen - alla känns fortfarande så långt borta. Som om jag är instängd bakom glas. Instängd i en bubbla, avskärmad från alla andra.
Och man försöker förklara, men ingen förstår. För det spelar ingen roll om man pratar, för känslan finns kvar. Det enda som händer är att man verkar krävande, kvävande.
Så man sitter där ensam i sin bubbla och är rädd. Så himla rädd. Rädd att bubblan aldrig spricker utan man är fast därinne, ensam, för alltid.
Det spelar ingen roll om någon är i rummet bredvid, eller i samma säng, eller om jag pratar med dem dagligen - alla känns fortfarande så långt borta. Som om jag är instängd bakom glas. Instängd i en bubbla, avskärmad från alla andra.
Och man försöker förklara, men ingen förstår. För det spelar ingen roll om man pratar, för känslan finns kvar. Det enda som händer är att man verkar krävande, kvävande.
Så man sitter där ensam i sin bubbla och är rädd. Så himla rädd. Rädd att bubblan aldrig spricker utan man är fast därinne, ensam, för alltid.
Kommentarer
Trackback
