Lite som tortyr
Just nu har jag en stund av självömkan faktiskt, och jag var nästan på väg att skriva att ingen kan fatta hur det känns just nu - men det hade ju varit riktigt löjligt av mig eftersom otroligt många (årtusendets underdrift..haha) har varit gravida och en majoritet av dem säkert kände i slutet av graviditeten som jag gör just nu.
Det är som att hållas gisslan i sin egen kropp. Eller nej, det känns inte ens som min kropp längre. Det är min kropp och på den är fastsatt en enorm betongklump som jag inte kan få loss och det gör bara ont hela tiden.
Dock känns det just nu som om hela det där värkarbetet stannat av och jag bara är lurad. Dragen vid näsan. Han tänker inte alls komma ut nu utan jag kommer få gå runt här och plågas. För trots att all regelbundenhet flugit sin kos och de aprikosa flytningarna försvunnit så är det inte det minsta som det var innan.
Magen är nästan konstant sammandragen och öm. Varje liten rörelse orsakar sammandragning och varje sammandragning gör ont - inte förlossningsvärksont utan bara ont som om alla mina inre organ mosas.
Det innebär att det inte bara är svårt och otympligt att ta sig upp ur sängen utan även smärtsamt. När jag är uppe och rör mig får jag dessutom mer sammandragningar så det slutar med att jag bara ligger som en padda i sängen hela tiden.
Dessutom får jag återkommande väldiga smärtor i korsrygg och mellangärde - som visserligen är av värkkaraktär men som inte alls kommer i korta små intervaller utan stannar länge. Som grädde på moset får jag även till och från konstiga, intensiva smärtor i underlivet som jag inte riktigt vet vad de kommer ifrån eller innebär.
Sammanfattningsvis är det väldigt mycket smärta och frustration. Det var lättare att ta det hela när jag naivt trodde att han snart skulle komma ut, men nu när det känns som om han inte alls har för avsikt att göra detta så är det mer som tortyr. Humöret är inte på topp kan man ju säga.
Till råga på allt har jag också hamnat lite grann som i en sorgfas. Kan låta skitknäppt för jag är såklart så glad över detta lilla barn så att ord inte kan beskriva det och jag ser otroligt mycket fram emot att vi skall bli en liten familj - men samtidigt slog min tanken att "paret Emma och Hampus" på något sätt då försvinner. Det är inte bara vi längre utan något mer. Men samtidigt som vi blir något mer så måste vi lämna något annat bakom oss, och det känns lite sorgligt. Svårt att förklara men i alla fall får det mig att bara vilja ligga och krama Hampus hela tiden.
Så jag är inte rädd för förlossningen, inte rädd för att bli mamma, men på något sätt är jag rädd för att förlora min Hampus - även om jag vet att det inte är så. Logik och känslor går dock inte alltid hand i hand :)
Inte min mage...
Det är som att hållas gisslan i sin egen kropp. Eller nej, det känns inte ens som min kropp längre. Det är min kropp och på den är fastsatt en enorm betongklump som jag inte kan få loss och det gör bara ont hela tiden.
Dock känns det just nu som om hela det där värkarbetet stannat av och jag bara är lurad. Dragen vid näsan. Han tänker inte alls komma ut nu utan jag kommer få gå runt här och plågas. För trots att all regelbundenhet flugit sin kos och de aprikosa flytningarna försvunnit så är det inte det minsta som det var innan.
Magen är nästan konstant sammandragen och öm. Varje liten rörelse orsakar sammandragning och varje sammandragning gör ont - inte förlossningsvärksont utan bara ont som om alla mina inre organ mosas.
Det innebär att det inte bara är svårt och otympligt att ta sig upp ur sängen utan även smärtsamt. När jag är uppe och rör mig får jag dessutom mer sammandragningar så det slutar med att jag bara ligger som en padda i sängen hela tiden.
Dessutom får jag återkommande väldiga smärtor i korsrygg och mellangärde - som visserligen är av värkkaraktär men som inte alls kommer i korta små intervaller utan stannar länge. Som grädde på moset får jag även till och från konstiga, intensiva smärtor i underlivet som jag inte riktigt vet vad de kommer ifrån eller innebär.
Sammanfattningsvis är det väldigt mycket smärta och frustration. Det var lättare att ta det hela när jag naivt trodde att han snart skulle komma ut, men nu när det känns som om han inte alls har för avsikt att göra detta så är det mer som tortyr. Humöret är inte på topp kan man ju säga.
Till råga på allt har jag också hamnat lite grann som i en sorgfas. Kan låta skitknäppt för jag är såklart så glad över detta lilla barn så att ord inte kan beskriva det och jag ser otroligt mycket fram emot att vi skall bli en liten familj - men samtidigt slog min tanken att "paret Emma och Hampus" på något sätt då försvinner. Det är inte bara vi längre utan något mer. Men samtidigt som vi blir något mer så måste vi lämna något annat bakom oss, och det känns lite sorgligt. Svårt att förklara men i alla fall får det mig att bara vilja ligga och krama Hampus hela tiden.
Så jag är inte rädd för förlossningen, inte rädd för att bli mamma, men på något sätt är jag rädd för att förlora min Hampus - även om jag vet att det inte är så. Logik och känslor går dock inte alltid hand i hand :)
Inte min mage...Kommentarer
Trackback
