Känns lite orättvist
Min graviditet var inte helt oproblematisk och min förlossning enligt mig helt vidrig. Sedan sa alla att nu är det i alla fall över, och det tänkte jag med att det var. Så att jag nu inte mår bra och det inte slutar blöda känns jävligt orättvist faktiskt. Det var min tur att njuta nu.
Jag har världens underbaraste kille och en fantastisk liten son och jag borde bara vara helt lycklig och kunna njuta av denna första tid vi har tillsammans. Istället sitter jag i sängen och gråter eftersom jag är så rädd för att behöva åka till sjukhuset igen, och så frustrerad över att mitt måndagsexemplar till kropp liksom inte kan ge mig en paus.
Sedan blir jag lite mer ledsen just eftersom jag är ledsen - för lyckan över att ha en perfekt liten son borde radera all ledsamhet i mig.
Vill dessutom inte belasta Hampus med massa av det här. Han borde i alla fall få lov att njuta riktigt mycket av de dagar han får vara hemma.
