Livet, bebisen och kärleken <3

Det är lustigt det där med att hur informerad man än är om ett känslomässigt fenomen så känns det likväl inte mindre om det väl drabbar än. Känslor slår oftast ut logiken.
Det jag talar om är den sk Baby bluesen - att man som mamma några dagar efter förlossningen kan drabbas av mer eller mindre omotiverade känslor av ledsamhet.
När man drabbas av detta så grips man dessutom av dåligt samvete för att man är ledsen när man sitter där med världens mest underbara varelse i famnen - och så blir man lite extra ledsen.
Det sägs att detta uppstår som en kombination av hormoner (dessa satans hormoner) och trötthet, vilket säkert kan stämma.

Hampus är som tur är väldigt lugn och ett stort stöd. Han lyssnar på mig när jag har behov av att bara prata om alla de där tankarna som far runt, och han tröstar när jag plötsligt börjar gråta.
Som jag förklarade för honom så känner jag inga negativa känslor som riktas mot lilla Nicholas - När jag tänker på honom fylls jag bara av enorm kärlek och lycka. Däremot så handlar det mer om att man trodde att man överlag enbart skulle känna lycka efter det att han anlänt, och så får man dåligt samvete och känner sig som en dålig mamma när man är besviken över att graviditeten är över men man fortfarande känner smärta (livmodern som drar ihop sig, stygnen där det gör ont när man sitter och svider när man kissar, foglossningen som fortfarande plågar mina höfter).

Dessutom är det svårt det där med att jag, i alla fall för tillfället, inte kan amma. Man ser hur han vill och man saknar den där närheten med hud mot hud (när jag tar upp honom hud mot hud nu letar han efter bröstet och det känns som om man bara retar honom). Det är svårt att inte känna sig som en dålig mamma i ett sådant läge. Imorse satt jag i sängen och grät och sa till Hampus att han är den bra föräldern och jag den dåliga.

De där stunderna av tårar går dock ganska snabbt över. I efterhand kan jag känna mig lite löjlig och tycker synd om Hampus som måste hantera det förutom allt annat vi har att vänja oss vid nu. Känner dock att det kan vara bra att dela med sig även av sådana här erfarenheter för det drabbar nog många utan att man talar så mycket om det.



Idag är jag i alla fall lite mindre trött då min älskling tog hela nattpasset (min ängel) och lät mig sova. Sov nog i alla fall nästan fem timmar i sträck vilket verkligen behövdes.
Nu ligger han och sover och jag har hand om lilla Nicholas. Han är dock så harmonisk och snäll att han sällan är speciellt ansträngande att ta hand om ensam.
Jag gick upp vid åtta och då sov han (han ligger i barnvagnsinsatsen bredvid mig här på bordet). Sedan vaknade han vid nio och ville ha lite mat. Efter det hade han en längre vakenstund då han låg nästan en timme och bara betraktade mig och världen omkring honom. Sedan ville han ha mat igen (vanligtvis äter han ju varannan timme men han hade ett långt sovpass i natt så hade väl lite extra matlust nu) och nu sover han sött.

Själv har jag passat på att läsa mail, beställa hindersprövningsblanketter och bara pilla runt lite på nätet. Skall ta och försöka röja lite i huset om en stund och äta lite frukost. Runt två skall jag väl väcka Hampus så att vi kan äta något tillsammans.
Snart har vi förhoppningsvis kommit över lite av den där första oroligheten och extrema försiktigheten och vågar sova samtidigt när Nico sover, men just nu kan ingen av oss sova om vi inte vet att någon hela tiden håller ett öga på bebisen.