Livet, bebisen och kärleken <3

Jag och Hampus är sådana där föräldrar som redan sedan Nicholas var ett yttepyttelitet foster var övertygade om att han var ett blivande geni.
Antagligen kommer vi vara sådär lite odrägliga och skyta om vår sons bedrifter, hur obetydliga de än må te sig i andras ögon. I vår värld är han den smartaste bebisen som finns.

Som exempel står det i alla böcker att spädbarn inte ler "medvetet", dvs att de kan ha ansiktsuttryck som ser ut som leenden men det i så fall mest beror på slump, magknip eller liknande - att deras avsikt inte är att le för att uttrycka glädje. Dock tycker vi att Nico ler mot oss alldeles på riktigt ibland ändå.

Varje gång vi ser ett av de där leendena (som skiljer sig från hans knip i magen-leende) så påpekar någon av oss det där om att de inte kan le på riktigt så här tidigt. Sedan kommer vi fram till att kanske just Nico är ovanligt försigkommen och kan saker andra barn inte kan, och så är vi så nöjda :)

Och vad spelar det egentligen för roll om vi har fel. Han ler och vi blir glada. Oavsett vilket kommer han ju alltid vara vårt lilla geni - även om resten av världen skulle missa det :)