Livet, bebisen och kärleken <3

Jag sitter och försöker arbeta hemma lite. Är ju min lediga dag men känner att jag är efter i arbetet lite, och att sitta och analysera enkäter vid datorn tar mindre på krafterna än att packa lådor.
Saknar mitt mys (lite avis att han är i huset) och tänker mycket på möblemang.

Hela min tankevärld upptas av att få till det perfekta mysiga hemtrevliga men ändå snygga möblemanget. Men det är svårt att få till. Man måste tänka på vad man redan har, vad man vill ha och vad som får plats - samt vad som passar ihop. Det är som en ekvation... eller soduko... man testar sig fram, byter ut variabler för att nå det perfekta resultatet när allt passar ihop. Ibland tror man att man hittat lösningen men så är det alltid en spinnrock eller nåt man glömt och som nu inte får plats och så får man börja om.

Och det är ju bara de större sakerna, sedan får man övergå till de mindre. Dekoration och utsmyckning. Har ju hur mycket tid på mig som helst egentligen men jag är ju sådan som vill ha allt klart gärna med en gång. Får hejda mig själv. Hindra mig själv från att spontanköpa vackra saker som är opraktiska och inte får plats. Som trädgårdsmöblerna vi såg i Lilla Edet. Först var det som om de var gjorda just för mig. Knotiga grenar som sammanfogats till bord och stolar. Underbart och unikt. Var nära på att bara slå till men så insåg jag att det kanske inte är så smart att köpa jätteobekväma möbler som man inte kan luta sig tillbaka i bara för att de är fina.

Jag tror jag skall måla en skiss över huset sen och fantasimöblera. Sedan får myset vara med och titta. Det är ännu en del av ekvationen, kanske den största - att inte glömma bort att jag faktiskt inte ensam som en diktator kan bestämma hur det skall se ut. Jag har klara diktatortendenser.

Hampus vill flytta ut tidigare. Det skulle vi ju kunna. Finns egentligen bara ett skäl att avvakta, förutom att jag tycker det är jobbigt att bo utan möbler och så, och det är att jag är så in i helvete rädd för att köra bil. Och så snart vi flyttar ut så måste jag ju... för att komma till jobbet, för att handla... allt. Att sätta sig bakom ratten i min värld känns lite som att bli kastad in i ett krig. Du kan döda, du kan dö. Bilar är farliga stora metallmonster och lilla lilla jag skall ha kontroll över detta för annars kan olyckor ske. Vidrigt. Men jag måste ju.... behöver bara lite tid att anpassa mig vid tanken och samla mod.

Imorgon skall jag jobba och sedan till läkaren. Får se vad han säger om allt. Behöver nog gå ner i tid lite och få möjlighet att varva ner. Men bara lite. Om jag inte jobbar alls får jag ångest.
Måste prata med honom om andra graviditetsrelaterade åkommor också. Mer intima sådana. Sådana där som säkert många har men som man inte känner för att prata om vitt och brett och därför aldrig får höra om (inte hemorojder dock som jag förstått att många får - förskonad från detta gissel).

Nej nu skall jag försöka jobba och ignorera att mitt hjärta slår så himla hårt. De säger att det är normalt, är det det? Att hjärtat ibland slår så man knappt kan andas och man blir helt yr? När de lyssnar på hjärtat på MVC säger de att det låter normalt, men det är ju bara vissa stunder jag får så och aldrig på MVC så hur skall jag veta att de har rätt?
Stress kanske...